Boyd (McHale) upplever att han har haft världens sämsta barndom på grund av sin alkoholiserade far Mitch (Williams). Han fick aldrig uppleva att tomten fanns så han gör allt i sin makt för att hans egen son, Doug, ska tro på tomten så länge som möjligt.
Julen firas hemma hos Boyds föräldrar och när det börjar bli läggdags upptäcker de att alla Dougs julklappar är kvar hemma. Boyd bestämmer sig för att åka hem och hämta julklapparna men ingenting blir riktigt som det var tänkt.
Till en början upplevs filmen ganska mycket som en typisk julfilm där allt man vill lyckas med är att få barnen att tro på tomten, åtminstone en jul till.
I vanlig ordning är familjen som firar jul dysfunktionell och vi förstår att slutet på filmen förmodligen kommer vara lycklig.
Filmen är dock inte speciellt lycklig, snarare vemodig. Mitch förstår hur hans alkoholism sårat hans barn och större delen av filmen går ut på att han får skäll av Boyd på grund av detta.
Robin Williams är fantastisk och han behöver knappt säga någonting för att man ska förstå att han önskar han kunde ändra det förflutna.
Mycket i filmen är dock tråkigt och skådespelet utöver Williams är ingenting att hurra över. Det som egentligen är intressant är relationerna karaktärerna emellan och det skulle kunna vara en bra dramafilm men det känns som att allt krockar med ”Julmirakel”-genren och allt blir bara konstigt.
Det är även svårt att förstå vilken åldersgrupp filmen riktar sig till när huvudsaken i filmen är ett barns tro på tomten, men samtidigt är filmen alldeles för ”vuxen” för att ett barn ska uppskatta den.
Julfilmer är en genre för sig och tyvärr fyller inte filmen alls kraven för detta.
Däremot är Robin Williams briljant i denna film och vill man se hans första och enda julfilm så ska man absolut göra det.