The Amazing Spider-Man 2
Betyg: P P P
(Varning för spoiler angående ”The Amazing Spider-Man”, den första filmen)
Det spelar inte längre någon roll var Peter Parker tittar, han tvingas ändå möta Gwens döda fars olyckliga blick. På hans dödsbädd lovade Peter honom att ”lämna hans dotter ifred”, inte dra in henne i något som kan vara farligt. Vilket inte alltid är så lätt med tanke på att han lever ett dubbel liv, ena sekunden Peter Parker och den andra Spider-Man. Under tiden det sker en hel del kärlekstrubbel för Gwen och Peter, formas Spider-Mans nya ärkefiender fram.
Max, en töntig och ensam ingenjör med en besatthet för Spider-Man, råkar ut för en olycka i ett labb varpå han får elektricitet som superkraft. Eftersom han tidigare varit utstött och ensam vill han därmed hämnas på, mer eller mindre, alla människor.
Sedan har vi Harry, Peters gamla barndomsvän, som visar sig vara sjuk i en obotlig sjukdom. Den sjukdom som tog hans pappa. Harry får ta över sin pappas gigantiska företag, men vad spelar det för roll när hans egna dagar är räknade? Med ett USB som hans pappa lämnade efter sig, börjar han söka efter ett sista hopp. Något som kommer kunna rädda hans liv, och något som Peter plötsligt blir indragen i.
Manuset innehåller många ironiska repliker, specialeffekterna och snygga skådespelare. Nej, det är inte svårt att missa att deras målgrupp är tonåringar – ungdomar. Men precis som när ”vuxna” ska göra någonting till ungdomar finns det alltid något som går fel. I detta fall är det karaktären Max.
Innan jag säger något mer tänker jag försvara mig med att jag inte läst serien.
Men någonstans tycker jag att regissören borde reagerat över att Max, eller Jamie Foxxs skådespelarprestationer, inte platsar annat än i en barnfilm. Det är nästan pinsamt hur överspelad Foxx är. Speciellt när det kommer i stark kontrast till Harry, Dane DeHaan, som utför sitt skådespeleri med sådan klass.
Det här är en film du ser bara för att ha sett den men något djupare intryck, det gjorde den inte.