Samtidigt leder hon ett motstånd mot skolledningens försök att genom att göra utplaceringen av elever ”slumpmässig” bryta upp kraven på rättvisa från det mestadels svarta elevhemmet Armstrong/Parker.
Ett ”black face-party” (där vita studenter klär ut sig till mörkhyade) leder slutligen till ett uppror.
Den här filmen ger perspektiv – den tar upp frågor som sällan når fram till någon utanför den utsatta gruppen, eller som kanske ändå bara viftas bort.
Förhållandena ser visserligen något annorlunda ut här hemma i Sverige, men att som vit se den här filmen är en chans inte bara njuta av humor och drama utan även göra upp lite med sina egna tankar och attityder.
Några brister finns det dock, som gör att filmen missar ett toppbetyg. Framförallt att det ibland känns som att Simien inte riktigt kan bestämma sig vad han ska fokusera på. Men till viss del också att humorn, som förvisso är klockren när den väl dyker upp, hade kunnat vara lite mer framträdande.
Det här är en film som både ställer och besvarar många frågor om rasism – men den handlar också om identitet och om olika typer av relationer mellan människor. Allt porträtterat på ett mycket eftertänksamt och nyanserat sätt.