Nordiska sånger
Efter invigningskvällens säkra Wagnertolkningar visade Eva Rydén prov på sin bredd i ett nordiskt program, med titeln ”Sånger i kärlek”. Med förmåga till stålklang i det högsta registret, presenteras hon ofta som högdramatisk sopran – och sin mentor Birgit Nilssons odiskutabla efterträdare i sångfacket.
Vid måndagens romansafton med många välkända och för mig aldrig tidigare hörda sånger, koncentrerade hon sig på den lyriska tonen i verken utan att förlora nyanserna – inte bara i de höga höjderna utan också i mellanregistret och ända ner till altläget.
Nyansrikedomen förmedlades även av pianisten Lars-David Nilsson. Han har tidigare gästat Festspelen ett par gånger, som ackompanjatör vid mästarkurser på Framnäs. I det väl sammansatta konsertprogrammet hade han valt "Fem tondikter för piano" av Valborg Aulin (1860-1928) vid sina solon, som för att understryka det lyriska temat.
Tillsammans framförde duon verk av svenska, norska och finska tonsättare: Håkan Sund (född 1946), Ture Rangström (1884-1947), Edvard Grieg (1843-1907), Gunnar de Frumerie (1908-1987), Adolf Fredrik Lindblad (1801-1878), Erkki Melartin (1875-1937) och Jean Sibelius (1865-1957), med texter av bland andra Harriet Löwenhjelm, Karin Boye, Johan Ludvig Runeberg och Pär Lagerkvist.
Romansparet hade fint flyt i sångernas olika stämningar av kärlek och smärta, sorg och glädje. Samspelet fungerade klanderfritt, med något undantag som inte alls förtog den innerliga stämningen – snarare förstärktes närheten mellan artisterna och publiken.
Jag kände mig hela tiden som om jag befann mig på en VIP-stund för särkilt inbjudna, eftersom vi var så obegripligt få som satt och njöt. Trots den exklusiva känslan önskar jag att fler varit där, för positiva upplevelser ska absolut delas av så många som möjligt. Hur ofta får man i en så pass intim miljö som musikhögskolans aula tillfälle att lyssna på en levande resonanslåda, som kan anpassa sig åt alla håll i tonstyrka, klangfärg, frasering och känslomässiga uttryck?
Jag skulle bli förvånad om Eva Rydén har tid att återvända till Piteå inom överskådlig tid, för jag antar att större scener är inbokade. Här har hon (som är född på julafton och därför bara måste älska renar) i alla fall fått klappa en ren, berättade hon för publiken. Ja inte bara en, hela familjen ren med sarv, vaja och kalv klappades av sopranen. När hon fick en leksaksren som tack för konserten vid sidan av blommorna blev hon så glad att hon sjöng ett extranummer av bara farten – vilket publiken säkerligen krävt annars.
I kväll finns för övrigt tillfälle att lyssna till en annan sångargigant i aulan. Istället för den inställda tidiga kvällskonserten, uppträder världsstjärnan Wolfgang Holzmair, baryton, tillsammans med pianisten Matti Hirvonen under den senare Mästarkonserten.