Sen kvällskonsert
Malena Ernman är en av Sveriges mest kända och eftertraktade operasångerskor, med en lång meritlista av stora roller i operahusen runt om i Europa, något kvällens framträdande ger anledning att finna berättigat. Hon har en röst, kontroll och inlevelse av Guds nåde. Till sitt framträdande på Festspelen har hon med sig gitarristen Mats Bergström. Han står för alla de musikaliska arrangemangen och bearbetningarna av de många klassiska styckena som programmet bjuder på.
Med sitt framträdande visar Malena Ernman att opera inte behöver vara pretentiöst. Det är avskalat och naket med bara en akustisk gitarr som komp, och det bjuds på avspändhet och humor. Malena avbryter sig mitt i låtar för att på skoj prata med publiken eller kommentera musiken, vilket lockar till skratt.
Otvunget teatraliskt leker hon sig igenom stycke efter stycke. Det märks att hon har roligt, och hon bjuder gärna in publiken. Malena Ernman är ett proffs – hon vet precis vad hon kan, vilket gör ett sådant här upplägg så mycket enklare. Hon kan bjuda på sig själv, hon kan prata otvunget, hon kan skämta och hon behöver inte vara någon annan än sig själv.
Mats Bergströms arrangemang för sång och gitarr lämpar sig bra för framträdandet, det blir nära och öppet. Akustiken i Studio Acusticum tar fram både sång och gitarr på ett fint sätt, och Mats Bergström spelar med både stilfullhet och lyhördhet. Solot i Bachs ”Gavotte en rondeau” ur ”Partita i E, BWV 1006” framförs klanderfritt och med känsla.
Personliga höjdpunkter, då jag äger tendenser till ett sentimentalt romantiskt sinnelag, är "Solveigs sång" av Grieg, Alfvéns ”Skogen sover” och Peterson-Bergers ”Jungfrun under lind”, alla framförda i ett sjok naket, vackert och ärligt sjungna.
Händels aria ”Verdi prati” ur ”Alcina” gestaltas med känsla och skönhet. Duke Ellington-sviten ur "Sacred Songs", vilken tillägnas Malenas Ernmans egen bortgångna inspiration Alice Babs, är också ett trevligt inslag. I mitt tycke är Malena Ernman absolut ingen gospelsångerska, men vad gör det när hon inte försöker vara en? Hon sjunger "Heaven", "Come Sunday" och "Almighty God" på sitt sätt och det blir stämningsfullt och fint.
Variationen i programmet fungerar bra. Det är en välkomponerad blandning av romanser, barockarior och gospel representerat av Duke Ellington.
Min enda synpunkt är att jag tycker det går för fort fram på sina ställen.
Malena Ernman är en av landets mest framstående mezzosopraner, hon kan få en och en halv timmes speltid utan att publiken tröttnar. Andra halvan av programmet bränns av i hiskelig fart och ibland skulle jag vilja landa, få reflektera, känna in och begrunda. Att Malena Ernman är mer vältränad än mig råder det inga större tvivel om, men alla behöver ju andas. Opera bär för mig eftersmak. I tystnaden när ett stycke ebbar ut finner jag nyanser och doft. Jag behöver kontrasten i tystnaden för att njuta fullt ut.
I slutet av dagen gör Malena Ernman ett framträdande som vilar på humor och närhet, glädje och självförtroende. Två stående ovationer talar för sig själva vad gäller publikens tycke. Hon hade säkert kunnat få sjunga hela natten.