Mästarkonsert
Mästarkonserterna är ett av Festspelens allra säkraste kort vad gäller att ge kvalitativ musikalisk valuta för entrébiljetten. Därför brukar publiken strömma till trots att programmet sällan är känt i förväg, men förväntningarna är höga. I år infriades de med råge, inte minst för spelglädjen som strömmade från scenen.
Först av Sven-Erik Sandlund, flöjtisten som bor i Norrfjärden och är verksam vid musikhögskolan i Piteå, Tobias Carron, flöjtprofessor vid Kungliga musikhögskolan i Stockholm och internationellt känd solist, samt pianisten Georg Öquist – också han professor på KMH, i instudering.
Denna trio gav sig på flöjtvirtuosen Franz Dopplers (1821-1883) "Andante och Rondo". Ett sant uppvisningsstycke för flöjtister att underhålla med, om de klarar av komplexiteten i samspelet. Det gjorde dessa två både i första satsens rika melodiska harmonier och i rondots lager av rytmer och glada danser. En utmaning även för pianisten, som med lätthet följde med i svängarna.
Förutom Georg Öquist spelade ytterligare tre av Sveriges bästa klassiska pianister denna kväll – och märk väl att två av dem är verksamma i Piteå. Helge Kjekshus framförde "Bröllopsdag på Trollhagen", det kända sjätte stycket ur Griegs svit "Hjemve".
Sedan förut vet jag att Helge Kjekshus spelar Grieg (1843-1907) som ingen annan jag hört, i positiv bemärkelse. Även denna kväll fick nationalromantiken den tuffa Kjekshus-stuns som utöver trohet mot kompositionens lyriska spektrum vågade ge den ett alldeles eget personligt uttryck.
Violinisten SasckoGawriloff valde åter Ravel (1875-1937), vars musik han även spelade på invigningen. Tillsammans med pianisten Mårten Landström tog han med publiken till jazzens och bluesens Nordamerika i "Violinsonat", som inspirerats därifrån.
Också det ett avancerat stycke att showa med på alla möjliga, och nästan omöjliga, sätt för båda musikerna. Vilket båda gjorde med en energi och vitalitet och ett samspel som tog andan ur mig och – förmodar jag – alla andra i publiken.
Nästa pianist som stod i tur är inte Pitebo, men har varit här så ofta att han spelat vid oräkneliga mästarkonserter. I år ger Matti Hirvonen, professor i ackompanjemang vid Norges Musikhögskola i Oslo, Festspelens första kurs för duor tillsammans med Wolfgang Holzmair. Varför denne baryton från Österrike anses vara en av världens främsta i sitt röstfack, lät han höra i sex sånger av Schubert.
Min tyska är urkass, men med Wolfgang Holzmairs diktion fattade jag varenda ord, oavsett tonläge och -styrka. Jag trodde knappt mina öron, så sällsynt är det till och med på mitt eget språk. Det där hade nog också att göra med renheten i stämman, att jag slapp sitta och irritera mig på "slagg" som lätt drabbar operasångare som hållit på ett tag. Rösten ljöd klar och tät genom sångernas olika känsloyttringar om längtan, åldrande, ensamhet, med mera. Allt till härligt följsamt ackompanjemang av Matti Hirvonen.
Efter pausen blev det dags för det som skulle bli kvällens höjdpunkt. Norrbotten Neos violinist Christian Svarfvar och pianist Mårten Landström, bildade trio med cellisten Hampus Linderholm. Sistnämnde är en frilansande solist och kammarmusiker bosatt i Göteborg, som bland annat anlitas av Norrbottens Kammarorkester.
Dessa tre har alltså spelat ihop förut, vilket märktes i Tjajkovskijs 45 minuter långa "Pianotrio i a-moll". Total balans rådde mellan instrumenten genom den komplexa musikens alla klanger och känslosvall. Från närmast schlagerbetonade melodislingor till maffiga orkestrala ljudmattor, från ångestfylld dramatik till svindlande glädje, höll de tre musikerna koll på sig själva och varandra från början till slut. Publiken var dödstyst hela tiden och lät tystnaden tala en stund också när den sista tonen klingat ut, för att sedan bryta ut i kvällens största jubel.
Konsertens enda minus (bortsett från en felpresentation) var den totala mansdominansen. Alla mästare var män och all musik som framfördes är skriven av män. Det känns mossigt till och med i ett helt och hållet klassiskt program som det här var.