Invigningskonsert
Med ett program innehållande stycken av bland andra Wagner, Beethoven, Mozart och Rossini friar man till publiken på invigningskonserten av årets Festspel under fredagkvällen. Redan i invigningsstycket, ouvertyren ur Bizets Carmen, syns det tydligt att det är en laddad Norrbottens Kammarorkester som intagit scenen. Leenden och en stor spelglädje förmedlas och det känns som att det snabbt får fäste hos publiken.
Orkestern är samspelt och en av dess absoluta styrkor under kvällen är att de lyckas få dynamiken att fungera så bra. Här har de hjälp av resonansen i Acusticums konsertsal som lämpar sig fantastiskt bra för framför allt stråkar. De starka partierna ger en storstilad känsla, med även de väldigt volymsvaga partierna kommer fram snyggt. Norrbottens Kammarorkester utnyttjar det här smakfullt under hela konserten, och skapar därigenom en stark dynamik som fördjupar musiken för mig som lyssnare.
Maurice Ravels stycke "Pavane för en död prinsessa" är för mig personligen en av kvällens höjdpunkter. Styckets vackra och utsökt spelade melodier lämnar mig tårögd. Andra höjdpunkter är sopranen Eva Rydéns framförande av "Lebestod" ur Wagners "Tristan och Isolde", vilken hon sjunger med stor känsla och med en röst som äger både kraft och sårbarhet. Orkestern gör ett riktigt bra jobb med att hantera Wagners och styckets finstämda svulstighet.
Violinisten Saschko Gawriloff gör en fin insats i Beethovens "Romans nummer 2" opus 50 i F dur. Över 80 år gammal spelar solisten fortfarande fantastiskt och med en glädje som får en att tro att musikens magi faktiskt äger föryngrande egenskaper. Det säger han i alla fall själv att den gör.
Basen Michael Schmidberger presenterar ett stort röstregister, vilket han utnyttjar väl när han framför barytonarian "Deh vieni alla finestra" ur Mozarts Don Giovanni på ett galant sätt med både humor och känsla. ”Man får knipa lite extra” säger han själv på frågan hur det är att sjunga en barytonaria som bas. Jag får säga att han lyckas väl med knipandet.
Själv tycker jag hans bästa nummer är arian "La Calunnia" (Förtalsarian) ur Rossinis opera "Barberaren i Sevilla" där hans röst backas upp fint med den intensiva musiken.
Festspelens invigningskonsert avslutas med "Dish Teure Halle" ur Wagners Tannhäuser. Eva Rydén har sjungit Wagner förr och i större sammanhang än detta, vilket märks. Hon kan sin Wagner, och det är en stark avslutning på kvällen.
Trots röststarka, välsjungande och välspelande solister vill jag ge kvällens största medalj till Norrbottens Kammarorkester. Fantastiskt spel, fin dynamik och stor spelglädje var i slutänden det som gör kvällen till en vacker, trevlig och glädjefylld tillställning. En stor eloge även till maestro David Björkman, som dirigerar med en elegant trygghet orkestern genom hela konserten. Med stilfull kompetens låter han musiken stiga och falla som tidvågor på ett hav som skiftar mellan finstämt lugn och svällande kraft, melankolisk nedstämdhet och euforisk glädje. Det är ett nöje att se honom dirigera.
Konsertens egentligen enda problem och negativa aspekt var den halvfyllda publikläktaren. Med ett sådant starkt program, duktiga solister och orkesterns höga standard borde fler ha dykt upp. Att sprida programmet i förväg skulle nog ha varit en bra idé. Jag vill i alla fall tro att det skulle varit fler i publiken om de visste vad de missade genom att inte gå dit.