Avslutnings-
konsert
Roxy Storband firar sitt 70års-jubileum och storbandets första spelning för i år sker i egenskap av avslutande akt för årets Festspel. Upplägget är en helkväll med mat, dryck och musik.
Cirka 500 betalande gäster infinner sig för att se dem spela och med gäster som Ronny Eriksson, Eva Rögde, och Stefan Lundström finns potential för en mångsidig kväll.
Ronny Eriksson intar rollen som både gästande artist och konsertkonferencier. Mellan de olika låtarna presenterar han artister och drar anekdoter och skämt i hans sedvanliga, otvungna manér.
Skämt om positiv forskning kring superbroccoli, alkohols förmåga att bota alzheimers, norrbottnisk machokultur och nattvardsvin i dödens stund fungerar bra och tinar upp publiken.
Roxy öppnar något försiktigt med ”Queen bee” från Count Basy’s repertoar. Att upplägget är en nedsittande, sällskapsbetonad föreställning tycker jag mig märka ganska tydligt. Jag har svårt att i inledningen hitta svänget.
”Pessimistkonsulten” med Ronny Eriksson på sång drar upp lite ånga, men fortfarande saknar jag både tryck och sväng. Middag och dryck för all del, men släng i lite krydda. Jag hade gärna sett starkt sväng och tryckande blås redan från början.
Men saker och ting ger sig. Roxys förra vokalist Birgitta Sjömark ger ett bejublat framträdande i ”Sakta vi gå genom stan”. Säker sång och lågtonad, svängig jazz från bandet.
Roxys nuvarande manlige sångare Martin Carlsson får in en charmant karisma, och låten ”Det går en man omkring i mina skor” av Bo Kaspers är kvällens hittills svängigaste nummer.
Sedan händer det något. Eva Rögde stiger upp på scenen och drar med stor inlevelse och grym röst igång Bondlåtar. ”Golden Eye” i storbandsarr är starkt och sjunget med förförande utstrålning och avlöses därefter av ”License to kill”. Det syns att Eva Rögde har roligt på scen, och det smittar av sig.
Ronny Eriksson framför tillsammans med Stefan Lundström och trummisen Lennart Nordmark en spoken-word-historia i sedvanlig samhälls- och politisk satir. Det går hem alldeles utmärkt, skratten stiger i publiken.
Stefan Lundström imponerar ed stor röst i ”Come fly with me” av Frank Sinatra, och han inger dessutom något av Frank Sinatras scenkänsla. Det är bra drag hos storbandet och Stefan Lundström får igång publiken, vilket är välkommet då det sker under låtens gång.
Kicki Enqvist sjunger ”I got a touch of your love” av B.B. King med fin inlevelse, och ”Straighten up and fly right” av Nat King Cole svänger på bra. Ronny Eriksson håller ihop showen med fortsatta historier och anektoder från gamla tider och norrbottniska skämt.
Efter pausen får Roxy Storband upp energin ytterligare, och inledande ”Lite grann ska man väl ändå tåla” med Ronny Eriksson själv på sång ger en ny växel till spelningens tempo. Martin Carlsson imponerar med scennärvaro och bra sång i ”How sweet it is”. Efter pausen kommer framför allt bandet till sin rätt. Svängigt och med tryck i blåset.
Generellt så märks det att man tagit hänsyn till en sittande publik som efter en trevlig middag vill avnjuta en trevlig kväll. Helt rätt och riktigt för tillfället. Dynamik i såväl ljudvolym som i låtvalen låter ana att det är en svängande spelning från mer nedtonade nummer till de mer svängiga.
Efter en tam inledning trappar man upp och kör igång på riktigt. Kvällen avslutas med belevad pondus. Eva Rögdes ”Golden Eye” dröjer sig kvar i mitt minne. Jag tackar och bugar.