Duo Naranjo-Weurlander
Duo Naranjo-Weurlander bjöd på Festspelens dittills mest musikaliskt dramatiska konsert. I en säregen blandning mellan tango, folkmusik och klassiska harmonier skapar de något säreget och konstnärligt.
Musiken är gestaltande och suggestiv. Både Tania Naranjo och Minna Weurlander är strålande musiker och den lätthet med vilken de hanterar sina instrument skapar rum för accenter, lyhördhet och spelglädje. Då ska vi också minnas att det inte är någon lättspelad musik duon håller på med, och att båda visar upp virtuös kompetens på sina respektive instrument.
De öppnar med två stycken av Kjell Edstrand, ”Tango fantasi sats 1” och ”Tango fantasi sats 5”. Duon visar upp ett vackert samspel och ett häftigt möte i harmonier. Jonas Dominiques ”Encore” är ett vemodigt stycke som lämnar mig i det närmaste tårögd. Glidande harmonier och tunga, ödesmättade ackord skapar en fantastisk stämning.
Men spelningens stora behållning är framför allt att duon mestadels framför egenskrivet material.
Minna Weurlanders ”Spin” börjar med djupa ackord på piano och kyrkoharmoniskt accordeon, övergår till porlande pianospel och exploderar i ett dramatisk crescendo. Det är inte alltid helt tight, och timingen sitter inte alltid som ett smäck, men den anmärkningen förtar inte kraften i uttrycket.
I Tania Naranjos kompisition ”Spirits” förförs jag av hennes mystiska sångröst och Minna Weurlanders nästintill psykadeliska accordeonspel, innan stycket utvecklas till en het blandning mellan polka och jazz. Passionerat och sensuellt.
Både Tania Naranjo och Minna Weurlander säger själva att de komponerar med sina liv som fond. Tania Naranjo är ursprungligen från Chile, och berättar om bergen Anderna som höjde sig som en mur runt hennes hem i huvudstaden Santiago.
Minna Weurlander, med rötterna i Finland, berättar om sin mormor bosatt i Karelen som fick lämna hus och hem när kriget kom till dörren. I den mån deras musik avhandlar rötter och minnen, så är det i så fall med glöden hos något högst närvarande. Jag är där, publiken är där, och all dramatik, sorg, längtan och glädje finns där.
Accordeon och piano ömsom pratar med varandra, ömsom samspelar, ömsom går emot varandra. Harmonierna går ihop och sedan ifrån, ibland skaver det, vilket skapar dramatik och spänning. Live är det här en grym upplevelse.
Duon avslutar med Minna Weurlanders egna ”Movie”, ett dramatiskt och vemodigt stycke som får mig att associera till en blandning av svartvit noir-film och regniga bergslandskap. Inropade igen av publiken avslutas kvällen med ”Tango Fantasi sats 4” av Kjell Edstrand.
Jag hade gärna hört en till egenkomponerad låt som extranummer, men att avsluta kvällen med en tango är inte helt fel det heller. Duo Naranjo-Weurlanders spelning var Festspelens dittills mest spännande och nyskapande akt.