Sång- och talshow
Den manliga sångartrion Eclipse har gjort stora framsteg i Norge med sin debutskiva producerad av Anders Bagge. Gruppen består av tidigare musikalartister och operasångare. Deras framträdande under Festspelen görs i ett talshow-format där gruppen intervjuas och sjunger om vartannat. Gruppen, som för mig är en ny bekantskap, är utan tvekan röststark och består av strålande sångare. Harmonierna och stämsången sitter klockrent. Trion verkar trivas och ha trevligt, och får ett bra gensvar av publiken på plats.
Talshow-formatet på framträdandet ter sig för mig något tvivelaktigt. För dem som tidigare stiftat bekantskap med gruppen kan det vara trevligt att få höra dem prata om sig själva, sin musik och sin syn på hur det är att arbeta som trio, men för mig som debutantlyssnare är det förhållandevis ointressant. Jag hade hellre sett mer sång än prat.
De slentrianmässiga frågorna om vem som är ”bandets Zlatan” och hur ett band kan jämföras med en kärleksrelation tillför inget för vana musikälskare som läst ungefär samma svar hundra gånger förut i diverse intervjuer.
Att konserten i programmet marknadsförs som potentiellt tjejkvällsmaterial blir tydligt i formen, men jag kan inte för mitt liv begripa varför en så röststark trio marknadsförs på ett sådant konventionellt klyschigt sätt av arrangören. Eclipse starka röster behöver inte ett tjejkvälls-alibi för att framträda.
Musikaliskt är det en blandning av popinfluerade ballader och mer klassiskt sångbetonade stycken som bjuds.
Låten ”Romantica” bjuder på mäktig och stämningsfull sång. Efterföljande ”It’s not right” bjuder även den på mycket bra sång och kontratenorens Angelo Rasmus Høgsets stämma sänder en behaglig rysning efter min ryggrad.
Även låten “When the river is you” ger mersmak på bra och samstämd sång. Publikens stöd är det inget fel på, och efter avslutande Elvis Presley-covern "Always on my mind" erhåller de stående ovationer.
Varför man väljer att avsluta med kvällens absolut tråkigaste och mest intetsägande coverversion är något av en gåta, men extranumret utgörande Andrea Bochellis “Because we believe” (“Ama Credi E Vai”), kraftfull och framförd med känsla, räddar avslutningen till trions fördel.