Boktjuven
Betyg: PPPP
Året är 1938 och Döden själv berättar en historia om Liesel (Nélisse) – en flicka vars liv han fascineras över: Hon blir bortadopterad till en tysk familj i samma veva som andra världskriget drar igång och hennes adoptivföräldrar (Rush & Watson) gömmer en judisk ung man, Max (Schnetzer), i källaren. Dessutom stjäl Liesel böcker som hon läser för andra och förälskar sig i textens värld.
Att det alltså är Döden som berättar historien gör att man fångas direkt. Att det handlar om andra världskriget gör att man sitter fastklistrad. Trots att det finns oändligt med filmer med samma tema så gör det ingenting – det slår aldrig fel.
Till råga på allt är Sophie Nélisse helt fantastisk skicklig trots sin ringa ålder genom att på bästa naturliga sätt porträttera Liesel – från att vara i tioårsåldern och upp till femton år.
Även Geoffrey Rush är duktig och har en fantastiskt fin kemi med Nélisse.
Kostym och stylingen är super. Genom enkla medel har man fått Nélisse att både se yngre och äldre ut än vad hon är. Scenografin är det heller inget fel på och gatan där de bor känns lika långt bort som den faktiskt är. Mysig och 1940-tal.
Att man skulle kunna fylla en badbalja med tårar säger sig väl självt bara genom att veta vad filmen handlar om. Det är nog trots allt det känslomässigt instabila i filmen som gör att den är så vacker. För det är precis vad den är. Hjärtskärande vacker.