Avgörande ögonblick
Vad har Liverpools fotbollslag och en knivhuggning i skolmatsalen gemensamt? ”Avgörande ögonblick” som i lördags hade premiär i Luleå är ett kollage av 25 autentiska historier från Norrbotten, berättelser som förändrat de människor som upplevt dem. Inför föreställningen har dessa berättelser skickats in via brev och mejl, somliga människor har låtit sig intervjuas och genom dessa samtal och brev har skådespelarteamet ledda av regissören Rasmus Lindberg satt upp en föreställning som man kallar dokumentärteater.
Inledningsvis är jag skeptisk. Historier som kunde blivit rörande och betydelsefulla dränks i taffligt överspel och försök till humor som liknar en amatörrevy på den lokala byagården. Men trots denna misslyckade inledning utvecklas ”Avgörande ögonblick” till att bli bra, rörande och stundtals obehaglig. Det inledande överspelet tas ner på jorden i och med att pjäsen fortgår, det känns helt plötsligt som att skådespelarna inser att de har något viktigt att berätta, att de faktiskt gestaltar liv som går att ta på. Humor är ett bra verktyg för gestaltning, och denna humor finns fortsatt kvar i föreställningen, men mer naturlig, mer tagen i anspråk för att visa en kärna som är av yttersta vikt: att livet kan förändras över en dag.
I föreställningen har man skippat scendekor och rekvisita till förmån för en form som står publiken nära. Stolar ställs fram kring en öppen yta och skådespelarna rör sig bland publiken, sitter med dem, pratar med dem. Det är ett försök att aktivera publiken, en hybrid mellan den interaktiva teaterns brutna vallar gentemot publiken kombinerat med scenens sätt att agera. Men trots försök lyckas man inte upphäva avståndet mellan teater och publik. Jag är aldrig mitt i berättelsen, min närvaro formar den inte på något sätt. Jag ser den på behörigt avstånd, som genom en tv-ruta. Detta förhindrar däremot inte att jag rycks med i berättelserna allt eftersom skådespelarna lägger den tvivelaktiga inledningen bakom sig. Framför allt Maja Runeberg visar på stor närvaro och bra skådespeleri.
Invandring, transsexualitet, suicidförsök, fängelsevistelse, fotbollsentusiasm, mobbning, kärlek. I en allt komplexare form går dessa norrbottniska historier in i varandra, överlappar varandra och korresponderar mot varandra. Interaktiviteten får stryka mer och mer på foten, vilket gynnar ”Avgörande ögonblick”. Allt eftersom öppnas ett mer sceniskt fönster mot publiken, ett avstånd som snarare än att distansera entusiasmerar. I slutet av dagen är det en föreställning som berör, som med bra balans mellan humor och allvar skapar en rörelse framåt i föreställningen.
Med en bättre inledning och lite mindre överspelande, vilket fläckar vissa partier, kommer det här att bli riktigt bra. Om man dessutom kunde skippa den dåliga ”filmmusiken” som körs i bakgrunden under vissa partier skulle mycket vara vunnet. Tystnad är ett fantastiskt verktyg i gestaltandet av närvaro och autenticitet. När någon berättar för dig om åratal som präglats av våldtäkter och övergrepp behövs ingen musik för att förstärka allvaret i det du hör. Jag lovar att själva tystnaden, pauserna, andningen fyller rummet med gravitation solidare än bly. Tystnad ger tyngd åt ord. När livet tränger sig på och förändras är det inte till dramatiska stråkar eller glättiga tongångar. I alla fall för oss som inte lever våra liv i en Hollywood-film. Väl värt att fundera på.