"No man is an island" är ett väldigt passande namn på koreografen Erik Kaiels dansverk som visades på Black Box i lördags. För det är precis just det som han förmedlar, att ingen människa är en ö. Ingen är ensam, vi är alla sammanlänkade på något vis.
Första akten "My true north" skildrar kraften och energin i en parrelation. Det är två dansare, Heleen Ven Gigch och Kim-Joomi Fischer och ett tomt rum. Ingen scenografi endast ljussättning. Precis som i en parrelation är det ett växelspel mellan att vilja vara ett med varandra och vilja vara fri. Ibland lutar sig paret ömt mot varandra för att i nästa stund liksom vilja slita sig loss från varandra, men de är för evigt sammankopplade. Inte bara symboliskt, de två dansar bokstavligen som om de satt fast i varandra hand i hand eller nacke mot nacke och ibland som om de hade en osynlig magnet mellan sig. När de väl slutit sig samman släpper de inte taget. Stundtals är det som att den ena strävar åt ett håll och pekar längtansfullt med fingret mot himlen medan den andra tycks vilja bromsa. Det är intressant med all den dynamik som dansarna kan uttrycka med den begränsningen att de hela tiden "sitter fast" i varandra.
Musiken är elektronisk och med en starkt pulserande rytm och det är en mycket fysisk dans med inslag av akrobatik. Inte bara golvet används utan även väggarna. Det märks att koreografen Erik Kaiel är inspirerad av parkour. Han har under sina 20 år som koreograf gjort otaliga dansperformance där det dansats på okonventionella scener såsom gator, gränder och tunnelbanestationer. Kännetecknande är att väggar, parkbänkar, lyktstolpar med mera inkluderas i koreografin.
När det är dags för akt två inbjuds publiken att sitta i en ring på golvet runt dansarna för att se bättre. Även den här dansduetten är avskalad från all scenografi och kostym. Dansaren Jasper Dzuki Jelen bär jeans och skjorta och Erik Kaiel själv bekväma snickarbyxor och t-shirt. Jasper som är den mindre av de två balanserar ovanpå Eriks kropp som ligger till synes livlös på golvet. Han utforskar alla tänkbara sätt att röra sig på den andres kropp utan att nudda golvet. Han balanserar, vaggar, vrider, vänder och böjer på alla lemmar.
Den här akten är något mer humoristisk än den första och självklart undrar man som betraktare om det inte gör ont att bli dansad/trampad på, på det där viset?
Efter föreställningen får den frågan sitt svar då publiken får en frågestund med dansarna. Erik förklarar då att han är så full av adrenalin just när de ska till att uppträda så att han inte känner smärtan. Dessutom har koreografin utvecklats och förfinats genom åren så att de mest plågsamma momenten tagits bort medan andra med högre svårighetsgrad lagts till. Under de drygt nio år som den här konstellationen dansat tillsammans har det utvecklats en tillit mellan dansarna, berättar de. I och med föreställningen i Piteå avslutas Sverigeturnén som arrangerats av Dansnät Sverige.