The Reed Warbler
Dans i Nord skämmer bort Dansfestens publik med flera världspremiärer framförda av några av Sveriges främsta dansare. På lördagen var det Piteås tur. "The Reed Warbler" dansades offentligt för allra första gången och möttes av stort jubel.
Men först fick publiken ta del av Joseph Sturdys "Förvandlingen" som hade sin urpremiär i Arvidsjaur dagen innan (se lördagens kultursida). Också den fick ett varmt mottagande i Black box.
Två gånger tidigare har Jerome Marchand gästat Piteå, som en av Kungliga balettens dansare. Denna gång är han en av Dans i Nords huskoreografer och han har skapat en dans som handlar om fåglar. Titeln "The Reed Warbler" betyder "Rörsångaren", men även göken har en huvudroll då den är beroende av den mindre fågeln för sin överlevnad.
Verket handlar om gökens livsresa och rörsångarens sätt att handskas med inkräktaren. Naturens inneboende dramatik och dansarnas elegans till trots, ryms så mycket humor i uttrycken att jag tycker mig ha upplevt ett lustspel i dansformat.
Den elektroniska musiken börjar jämnt pulserande och rör sig vidare kring rytmer, fågelkvitter, melodislingor och roliga avbrott, medan de fem på scenen faktiskt lyckas ge liv åt fåglarna. Ärligt talat hade jag mina tvivel på förhand, men i synnerhet Daria Ivanovas och Sarah Jane Medleys gestaltning är på pricken.
Koreografin för att få fram den obetalbara uppsynen hos deras två rörsångare är underbart enkel och effektiv, men säkert inte det lättaste att utföra: En rad traditionella balettpositioner intas med underkroppen, medan mera moderna mönster i överkroppen fullbordar fågelns typiskt kvicka och livfulla rörelser.
De tre gökarna är mera storvulna i sina uttryck, men dansarna är konsekventa och brister aldrig i exakthet samtidigt som de också bidrar med lekfullhet och fräckhet. En kvintett i följsamt samspel med varandra och musiken. Jag kommer definitivt att se föreställningen igen, när SVT visar den i början på november.