Dansare och musiker i närkontakt med publiken

Idé och koncept: Sigurd Johan Heide i nära samarbete med Terje Foshaug från bransjeorganisasjonen Folkemusikk Nord och festivalen Kalottspel.Koreografi: Sigurd Johan Heide.Dansare: Sigurd J Heide, Nils Ole Foshaug, Inge Martin Helgesen, Bjørnar Heimdal och Ådne Kolbjørnshus.Musik: Mariann Torset.Musiker: Mariann Torset, tramporgel. Julie Alapnes, fiol.Plats: Acusticum, Black box, fredag kväll.Tid: 45 minuter.Publik: Elva personer, maxantal varje gång är 35.

Danskompaniet Kartellet har sitt säte i Tromsö och består av fem dansare och två musiker.

Danskompaniet Kartellet har sitt säte i Tromsö och består av fem dansare och två musiker.

Foto: Kartellet

Dansfesten2014-09-12 23:20
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Kartellet

För andra kvällen i rad arrangerade Dans i nord en interaktiv föreställning under Dansfesten. Publikens kroppar förväntades vara med och utföra fysiska aktiviteter, denna gång med levande folkmusik som ackompanjemang och fem manliga dansare från Norge som ledstjärnor.

Föreställningen har på förhand presenterats som ”en utforskning av män, manlig kroppslighet och lek. En våldsam sådan”. Inte lika farligt som det låter, det lekfulla står i centrum, men beskrivningen stämmer väl in på vad vi fick vara med om.

Varje person i publiken blev snyggt ledsagade in i lokalen av dansarna, som placerade oss lite huller om buller med ganska gott om utrymme mellan varandra.

Kvintetten inledde med fartfylld kosackdans och efter en stund blev det ringdans med publiken.

Ena stunden stod eller satt vi och betraktade dansarna eller blev uppmärksammade av fiolspelaren, nästa dansade alla tätt ihop i två stora klungor för att därefter hamna i en pardans.

De olika danser som bjöds att se spände från snoa till sufisk virveldans. Återkommande inslag var personliga se-på-mig-uppvisningar, samt de ”tryckare” männen dansade med varandra för att plötsligt bryta friden och börja brottas eller springa.

En metamorfos från eleganta kavaljerer till barnsliga pojkar, genomförd utan andra verktyg än kroppsspråk och rörelsemönster, med en träffsäkerhet som fick mig att dra på munnen flera gånger.

Jag kände mig hela tiden respektfullt omhändertagen, om än snopen när slutet kom alldeles oförberett eftersom vi befann oss i en slags samfälld andning. Vi ledsagades ut i foajén och väl där var fler än jag osäkra på om gemenskapen verkligen var över, förrän det bekräftades av producenten Terje Foshaug.

Då fick han applåderna för att de sju i Kartellet (både danskompaniet och föreställningen heter så) låtit oss vara nära inpå dem i dansen och musiken. Inte en enda gång råkade de stöta till någon eller trampa fel, trots frivolter och benspark. När männens pardans blev långdragen att se, fanns de medryckande musikernas spel att ty sig till. Utan levande musik hade denna danspoesi fallit platt.