Tillbaka till fram
”Föreställningen har en sällsynt form” skrev arrangören som presentation till denna urpremiär och danskonstnärerna själva har strävat efter att ”varje person i publiken ska känna att föreställningen är av dem och till dem”.
Annorlunda är det förvisso, och involverade blir alla som befinner sig i lokalen.
Vi är både betraktare och medskapare, så visst har kvartetten lyckats uppnå vad den önskat med sin interaktiva koreografi.
Särskilt med tanke på att de förutom i Piteå varit och arbetat i Luleå och Kiruna, där föreställningen spelades med ungdomar i publiken som en del av arbetsprocessen.
Ungdomarna var alltså medskapande från början, och ”Tillbaka till fram” går ut på att spegla publiken.
Måhända är jag för gammal, för torr i bollen, för lat, tråkig, fantasilös och okunnig, men det färdiga verket är alldeles för obegripligt för mig – trots den fina devisen ”Från oss, av er, genom oss, till er”. Jag vet att det är skapat med stor entusiasm och det är inte tu tal om att dessa danskonstnärer äger både charm och skicklighet.
Jag är också väl medveten om att man inte har roligare än man gör sig och roligt verkade de flesta ha utom jag.
Men det här är ju en recension, så jag måste skriva vad just jag tycker.
Ett exempel på en av de sekvenser jag inte förstod vitsen med medan den pågick, var när vi en lång stund låg på golvet och stirrade upp i lysrören. Alltså utan att ordentligt kunna se vad de fyra sysslade med under tiden.
När jag vågade ändra ställning från rygg till mage såg jag att de dansade inför varandra. Sedan visade det sig att liggläget visserligen ledde vidare till något, men ändå.
Lite roligt var det när en person i förskoleåldern härmade dansarna, som i sin tur härmade publiken.
Just då hade jag inte en tanke på att härma barnet, men efteråt tänkte jag att det borde jag kanske ha gjort – trots att jag var där i tjänsten och inte ville utmärka mig alltför mycket.
Troligen hade det varit uppiggande att använda det publika utrymme som gavs, genom ett eget initiativ.
Visuellt var det i sin enkelhet snyggt med de många brandgula innebandykonerna mot det svarta scenrummet.
Auditivt var det monoton rytmik som gällde och stämningen var som att lunka i en stelhet som inte riktigt ville ge med sig.
De bland publiken som ihärdigt fortsatte att engagera sig i konbyggandet tills lyset släcktes och allt var över håller antagligen inte med.