Middle of Nowhere
Är man på humör och låter fantasin flöda fritt kan den här föreställningen liknas vid en i ultrarapid filmatiserad 1800-talsroman med tidsenliga kostymer och kroppsliga uttryck.
Scenen är delad i två halvor och efter pausen får publiken byta plats. Jag hamnar först i den del där herrskapsfolket huserar, sedan förflyttas jag i rummet – men inte i tiden – till tjänstefolkets avdelning.
Några av dansarna rör sig mellan de parallella rummen under föreställningens gång. Den tudelade visuella berättelsen gör det möjligt att förmedla skeendet ur olika synvinklar, vilket föreställningen går ut på.
Det ställer stora krav på dansarna som varje sekund måste agera med absolut precision, inte minst för att musiken är densamma i båda rummen.
Verket behandlar ett socialt spel med problem som blir tydliga bara om man sett båda akterna, samtidigt som det känns som om ett samtal efteråt inte vore helt fel då nya frågor dyker upp.
Historien är banal, med makt och utsatthet, lusta och svek, aggressioner män emellan och två huvudkaraktärer som symboliserar urgamla kvinnliga motpoler ur ett manligt perspektiv. Det sistnämnda skulle inte hålla om handlingen var förlagd till 2000-talet.
Rörelsemönstret påminner mer om fysisk ansträngning än dans i klassisk mening, om än utförd med elegans.
På vardera scenen finns några bord, stolar och en trappa. Detta används konstant som dansrekvisita genom ständigt varierande förflyttningar, liksom ett stort vitt tygstycke. Väggar, golv och möbler är grå, kostymerna i huvudsak svarta eller vita, ljuset dramatiskt skuggrikt. Även musiken är densamma i båda scenrummen och publiken sitter nära dansarna i enlighet med koreografens önskemål.
Jag förstår att Norrdans vill bjuda på en ”rejäl” upplevelse när man drar på turné, men jag hade föredragit en kortare föreställning. I akt två kunde jag efter halva tiden ungefär räkna ut hur den skulle kunna sluta – och fick rätt. För att återknyta till det filmiska är sådant aldrig bra, hur välgjort det övriga än är.
Trots flera njutbara sekvenser tycker jag att det hela blev segt till slut, men den överväldigande unga publiken fick förhoppningsvis bekräftelse på hur en människas handlingar kan påverka andra människor.