Dansfesten
Dans i nords rivstart på Dansfesten, som pågår i Piteå en hel vecka för andra året i rad, slår allt i dansväg i Norrbotten som jag vet om. Något liknande har inte hänt sedan decennier tillbaka – om ens någonsin.
På lördagen dansades sex akter och en av dem var in i det sista en överraskning även för arrangören. Koreografen Joseph Sturdy tyckte att det saknades svärta i det storslagna programmet och lät sin hyllning till 450-årsminnet av Shakespeares födelse begå världspremiär. Tre dansare framförde en melankolisk "Hamlet" och efteråt tyckte några i publiken att det var kvällens största behållning.
Andra var på plats enbart för att se de båda solisterna från Nasjonalballetten i Oslo dansa andra aktens duo ur "Svansjön" och blev inte besvikna trots skyhöga förväntningar. Andra klassiker av de tre operahusens solister höll lika hög konstnärlig nivå, det vill säga världsklass. Bland publiken fanns de som gillade "Grand pas de deux", "Polyphonia" eller "Le Corsaire" bäst, ja valet är svårt.
Tack vare stor variationsrikedom på olika tådanser och ett sinnrikt sammansatt program tog jag till mig allt, men vill gärna framhålla "Suite of dances" med danske dansaren Tim Matiakis. Han var den ende som dansade till levande musik. Sveriges radios symfoniorkesters förste cellist Ulrika Edström tvingades avboka en annan spelning för att komma till Piteå. Ingen annan gick att uppbringa som klarade av att spela Bachs sex solosviter för cello. Här var musiken och den virvlande dansen samma organism, något som är svårt att uppnå med förinspelad musik.
En rolig detalj i sammanhanget är att det är 20 år sedan Jerome Robbins (1918-1998) koreografi till sviten hade premiär i New York. Det här var första gången den dansades i Sverige – bara en sån sak!
Många i publiken hade också höga förväntningar på urpremiären av Dans i nords huskoreograf Joakim Stephensons "Falling into place". Sex dansare gestaltade hur allt i livet faller på plats av tid och rymd snarare än av mänsklig vilja, till nyskriven musik av Hugo Therkelson. Ännu en succé denna stordådens helg och dessutom enda gången det inte alls gjorde något att musiken var förinspelad.
Om jag finge önska något utöver levande musik för att helgens dansupplevelse skulle vara fulländad, är det en större satsning på ljusdesign. Det svarta rummet är mörkt nog som det är, så det vore mer effektfullt att belysa själva scenen på olika sätt istället för att så ofta tona ner nästan allt ljus.
Kungliga balettens solistkompani med namnet Stockholm 59° north, bjöd på fyra danser på söndagskvällen, alla av mycket välrenommerade koreografer (varav en, Pontus Lindberg, var på plats) och framförda på lika hög konstnärlig nivå som rådde kvällen innan. Jag är lycklig över att ha fått ta del av allt det här och undrar: Var befann sig de Luleåpolitiker som tror att ett lärosäte för dans och den konstnärliga nivån på scenkonsten dans står i motsatsförhållande till varandra? De var då inte på plats för att få ett slutgiltigt bevis om att de har fel. Däremot står det klart att Norrbotten behöver en dansinstitution oavsett var den placeras. Unga dansare behöver med egna ögon se vad de har att sikta på, istället för att vara hänvisade till youtube för att hitta förebilder.