Jubileums-
föreställning
Några av de mest hyllade ur Sveriges danselit kom för att fira att Dans i Nord fyller 15 år i år.
Publiken i Piteå och Haparanda fick uppleva varierande uttryck av så hög teknisk och konstnärlig kvalitet att det lyfte länets danspuls till en helt ny nivå. Det enda jag kan komma på som kan konkurrera i storhet hittills – på sitt sätt – är utomhusbaletten ”Trolltagen”.
Det mest exceptionella var så klart att legendarerna bakom ”Yxa” mellanlandade i Norrbotten, men även utan detta huvudnummer skulle ovanstående gälla.
Kvällen började med en glad dans för två av Mats Ek, ur ett verk vars titel i svensk översättning blir ”Meningslösa hagar”.
Det hade urpremiär i Hamburg 1992, då som nu med folkmusik av Benny Andersson. Kungliga operabalettens premiärdansare Nadja Sellrup och Jens Rosén gestaltade den stiliserade bondeflörten både precist och frimodigt.
Kontrasten blev total när ytterligare ett par av Operans premiärdansare tog vid med andra aktens andligt känslosamma duo (pas de deux) ur ”Giselle”.
Nathalie Nordquist ges- taltade titelrollen när den anrika baletten sattes upp i Stockholm 2013. Även Oscar Salomonsson medverkade då – precis som i Piteå i lördags. Han såg till att låta Nathalie Nordquist glänsa i ett under av balans och sirlighet.
Denna klassiker avlöstes av Joseph Sturdys moderna rörelsespråk i ett verk med den engelska titeln ”Exquisite virtues” vars exakta översättning jag är osäker på.
Dansarna Laura Lamy, Tristan Robilliard och Soren du Hoffman ur danskompaniet Focus Dance i Uppsala, grep tag med ett triangeldrama som närapå tangerade tragiken i ”Giselle”. Allt till britten Michael Nymans (född 1944) musik.
Sedan blev det mörkt i salongen medan Johannes Brahms ”Violinkonsert” spelades. Till den kom efter en lång stund Oscar Salomonsson indansandes solot ur Mats Eks ”Rättika” som hade urpremiär på Operan 2008. Solisten hade inga prob- lem med att låta sitt personliga uttryck glänsa ikapp med musiken i en på samma gång avancerad och vilsam koreografi.
Före pausen återstod ”This was written on water”. Ett verk om en par- relation ”skriven på vatten” som jag tror hade urpremiär ifjol. Musik av svensken Stefan Levin (född 1964). Nadja Sellrup och Jens Rosén har framfört verket på scener i flera länder, eftersom dess skapare Pontus Lidberg är en av Sveriges internationellt hetaste ko- reografer just nu.
Dansarna var nu mera eleganta när deras rörelser berättade om paret som möts, blir ihop – och till slut går åt var sitt håll.
Efter fem så olika verk fanns det mycket att prata om i pausen och buden om vad olika personer i publiken tyckte mest om varierade, men trots allt återstod det bästa.
”Yxa” är från början en dansfilm som 70-årsjubilaren Mats Ek skapat för sina mångåriga medarbetare Yvan Auzley och Ana Laguna – sin hustru.
Dansare brukar pensioneras senast vid 30-årsåldern, så den här duon är speciell även på den punkten eftersom de är dubbelt så gamla.
Scenografin av Katrin Brännström består av en okluven vedstapel, en huggkubbe och en hög med kluven ved.
Mannen klyver och klyver med sin yxa, men det är som om högarna aldrig ändrar storlek det ihärdiga kroppsarbetet och den mentala koncentrationen till trots.
Han ser bara vedklabbarna, men han vet att kvinnan finns i hans närhet. Hon cirklar runt honom, utan att störa, men till slut ställer hon undan yxan så att han kan tänka på annat.
Till exempel på henne och på sig själv. Deras kroppar är självklara med varandra i alla rörelser och innan de går lastar hon så mycket kluven ved i hans famn som han kan bära.
Arbete till nytta och nöje. Livslång kärlek. Ett avslutat livsverk. Lite vemod. Värmen att se fram emot.
En vacker avslutning på en variationsrik jubileumsföreställning.