It's okey
Breakdance–gruppen Until the end crew från Kiruna, för många känd för sin medverkan i tv-programmet Talang, är ute på turné. Förutom öppna föreställningar i Kiruna och Luleå har gruppen de senaste tre veckorna gjort framträdanden på Norrbottens skolor. Som näst sista föreställning för allmänheten framträdde gruppen i Älvsbyn under torsdagen.
Föreställningen "It's okey" ("Det är okej") börjar till ljudet av ett flygplan. Hektiskt talande röster i en flygplansradio och röster från en tv-sändning rapporterar om de spridande upproren i Mellanöstern, det som senare blev kallat den Arabiska våren. Övergående i tung dubstep skildras en individ som slits omkring av dansare i heltäckande svart kroppsstrumpa, skuggor vars rörelser cirklar och dränker individens egna vilja.
Kaos, dränkande oordning, ett trauma på gränsen mellan minne och dröm. Sedan: tystnad. En röst ropar: "Upp och hoppa, du ska till skolan!" Det är berörande, skrämmande, anarkistiskt och riktigt bra.
Föreställningen är en skildring av livet som flykting i Sverige, vad det innebär att fly, att komma till ett annat land utan preferenser och full av rädsla. En berättelse om två verkligheter som sliter i varandra, en som varit och en som man inte vet vad den kommer att bli.
"It's okey" tar plats i brytpunkten i denna konflikt. Mellan dåtid och nutid, mellan trauma och ensamheten i att vara ny och känna sig annorlunda. Minnesbilder från social oro och krig kontrasteras mot skolans sociala hierarkier, hur man ska passa in och få vänner.
Det är också en skildring av hur omvärldens händelser får oss att tappa kontroll, gör oss maktlösa när vi kastas omkring av händer vi inte kan se. Dansen verkar på sina ställen vilja skrika: "Någon annan drar i mig, någon annan styr det jag inte kan påverka, någon annan har makt över mitt liv, jag är maktlös, jag försvinner, jag kan inte längre styra mitt liv."
Individ mot kollektiv går som en tråd genom föreställningens tematik. Individen sticker ut i kläder och rörelser, försöker slita sig fri från de mekaniska rörelser och system som gör livet så litet, så osäkert. Och mitt i detta: En så stor frustration. Så mycket ensamhet.
Föreställningen är väl genomarbetad, mer baserad på streetdance och en kollektiv koreografi än att framhäva snabbare, svårare dansnummer på individbasis. När det händer är det bra breakdance. Snarare är det de delar som dansas tillsammans som kan renodlas ytterligare.
Synkroniseringen mellan dansarna sitter bitvis inte klockrent och det finns utrymme för ännu mer känslor, vilka inte riktigt kommer fram. Problemet är att konformismen som ska skildra kollektivets mekanik är för mänsklig och det mänskliga för mekaniskt. Det finns ännu en hinna kvar över dansarnas rörelser som hindrar en total nakenhet att komma fram, detaljer som skiljer bra från mycket bra.
Under föreställningens gång ser man en allt större fusion mellan individ och omgivning. En öppning i tillvaron, en grupp att höra samman med bildas. Skolkamrater blir vänner. Men fortfarande samma hot, denna gång att bli fråntagen denna nya säkerhet som kostat så mycket.
Hot om utvisning, ständig oro för att återigen slitas upp och tvingas byta verklighet, försaka säkerhet. Alltid behöva vara på tå, alltid vara ensam, aldrig höra hemma, aldrig kunna vila.
Detta är föreställningen berättelse, men sedan kommer dess fråga: "Vi kommer från olika verkligheter, från olika länder. Var ska vi mötas?" Svaret är: "Vi ska mötas här, där vårt förflutna hör samman med vår nutid och där det är okej att vi är här tillsammans. Att vi tar hand om varandra. Öppenhet och medmänsklighet är ett val vi kan göra." Detta budskap går hem i "It's okey", om än det skulle kunna skildras än mer känslomässigt naket.