”Sjukt rolig med en unik ton”, står det på framsidan. Jag håller delvis med – tonen är definitivt unik, men riktigt så rolig som utlovad var den inte. Språket får mig att småskratta ibland och jag är väldigt imponerad av hur bra Lina Arvidsson lyckades skildra hur det är att vara fjorton. Hur man pratar, tänker, och vad man tänker på (det vill säga i princip allt). Är du fjorton kommer du förmodligen känna igen dig, är du äldre kommer du nästan garanterat få flashbacks.
Men boken försöker vara någon slags rolig feel good-roman och det funkar inte för mig – en feel good-roman kan inte låta en vuxen man i fyrtioårsåldern ha sex med en fjortonåring. Även den treåriga åldersskillnaden mellan fjortonåriga Mia och hennes sjuttonåriga kärlek Vlad känns tveksam. Det hela blir till ett obehag i bakgrunden och jag väntade hela boken på att det skulle få några slags konsekvenser, men det hände aldrig något. Självklart får böcker behandla tunga ämnen, men tunga ämnen måste behandlas med en viss respekt. Dessutom är boken ganska lång, med många händelselösa scener som inte tillför något och som lätt hade kunnat strykas.
Det sammanlagda intrycket? En helt okej ungdomsbok med både styrkor och svagheter.