I ett unikt förstapersonsperspektiv som perfekt speglar huvudpersonen Joannas snabba, röriga tankeprocess berättar Jägerfeld om ett minst sagt kaotiskt liv.
En vardag där Joannas deprimerade pappa inte tar sig upp ur soffan, där hennes mamma skriver på ytterligare en bok som bara kommer bli refuserad och där Joanna själv trots att de är så sorgligt fattiga att de inte har råd med mer ADHD-medicin åt henne bara kan tänka på en enda person. Audrey.
Hennes redan galna liv spårar ur ännu mer när det bara finns ett enda piller kvar i burken.
I impulsiv desperation stjäl gräs av en knarklangare för att få ihop mer pengar.
Tempot är högt och vändningarna är många – boken balanserar ofta på gränsen mellan osannolikt och omöjligt, och ibland faller kanske trovärdigheten en aning men det gör inte så mycket.
Språket är unikt och galet roligt. Invävt i texten finns oräkneliga svärord och engelska uttryck som ytterligare bidrar till att forma Joannas unika röst. Att skolans rektor har ”många strängjävlar på sitt lyrhelvete” fick mig att skratta redan på första sidan. Hela boken är fylld av liknande roligheter.
Även om det stundtals känns lite osannolikt att Joanna och Audrey inte möts av någon heteronormativitet eller homofobi alls, är det å andra sidan uppfriskande att få glömma bort allt sådant en stund. Att få se homo- och bisexualitet behandlas lika normalt som heterosexualitet alltid görs. Att deras kärlekshistoria bara får vara som den är.
Boken är lätt att läsa ur ett språkligt perspektiv, men det är jobbigt att mötas av Joannas utsatta situation. Att behöva tänka på att ja, det finns faktiskt människor som lever under existensminimum i Sverige idag, och betydligt fler än vad jag i min trygga medelklassvärld kanske vill kännas vid.
Men det är skönt och underbart med en bok som spränger gränser och struntar i normer. För det gör den här boken, på många sätt.