Tänk dig att vakna upp i en hiss som rör sig uppåt, det finns knappt något lyse och du minns inte hur du hamnade där. Det är detta som händer Thomas på bokens första sida.
När hissen stannar öppnas taket och ovanför har det samlats flera andra pojkar i åldrarna 12-17, alla lika nyfikna att se vad som funnits i hissen.
Thomas får ingen chans att smälta det som hänt utan slängs snabbt in i pojkarnas vardag. En pojke, Chuck, som är kring 12 år får uppdraget att visa Thomas runt.
Han visar sig snabbt vara en väldigt pratglad person som gissar på att Thomas är ungefär 16 år, något Thomas själv inte kan svara på.
Det visar sig att de befinner sig i mitten av en labyrint, varje morgon öppnas dörrarna ut till labyrinten där löparna får leta efter en väg ut, uppgiften är extremt farlig då det finns klagare som kan lura runt varje hörn.
En klagare är hälften djur och den andra hälften en robotaktig mördarmaskin. De resterande pojkarna stannar kvar för att sköta odlingar, bygga skydd och ordna andra förnödenheter.
Vad Thomas inte berättar för någon är att han känner igen allting, som om han varit där förut.
När Teresa senare kommer till dem, den första tjejen, förändras allt och Thomas förstår att det är han som kan bära på lösningen.
Vad jag gillade mest var att du som läsare slängdes in i historien direkt. Sedan fortsätter boken hålla samma höga tempo, det enda jag fann frustrerande var hur de klagade på att Thomas hade så mycket att lära men inte ville ge något svar till hans frågor.
Lider man av minnes förlust är det nog rätt bra om någon kan förklara vad som händer.
Den här boken har allt jag vill ha, det är en framtidsroman där man får följa ungdomar i ett samhälle som har inslag av Fantasy och Sci Fiction.
iTrots detta känner jag ändå en besvikelse, som om jag hade förväntat mig mer av den.
Det kanske jag hade med tanke på den grymma trailern till filmatiseringen av boken? Och filmen, den har premiär ikväll.