Så ock på jorden
"Så ock på jorden" är den fristående fortsättningen på publiksuccén "Så som i himmelen", Kay Pollaks publiksuccé från 2004. De frågor som kvarstod vid förra filmens slut skall besvaras. Tyvärr är svaret inte speciellt tillfredsställande, än mindre berörande.
"Så ock på jorden" tar vid cirka sju månader efter den första filmens slut. Den levnadsglada Lena (Frida Hallgren) är kvar sedan kärleken Daniel Daréus (Michael Nyqvist) dött i en hjärtattack. Hon är dessutom gravid med dennes barn. Kyrkokören har hon bytt ut mot rockabilly- och countrymusik på lantliga pubar. Men när den minst sagt nedgångne prästen Stig ber henne rädda byns kyrka och en pretentiös och manssvinig dirigent sticker ut hakan tar Lena upp den kastade handsken. Med vilja och glädje skall kyrkan fyllas med människor igen.
I "Så som i himmelen" lyckades Kay Pollak och hans skådespelare med att berätta en stor historia på ett språk som var enkelt. Berättelsen om hur den största perfektion kan hittas där man minst anar det slog an en känslomässig sträng hos en stor publik. Kombinerat med solida karaktärer, utvecklade relationer och den fina balansen mellan komik och tragedi hittade "Så som i himmelen" en ton av brutal och vacker ärlighet. Men det som gjorde "Så som i himmelen" till en framgång saknas i "Så ock på jorden". De nya karaktärerna är platta och saknar förankring i historien, de gamla är urlakade och torra. Den vitalitet som uppvisades av Ylva Lööf och Lennart Jähkel i "Så som i himmelen" är som bortblåst, detsamma är den närhet till karaktärerna som fick så många att känna med förra filmens människor.
Ambitionen att ställa Lena i fokus och skildra en kvinnas kamp mot jantelag är det inget fel på. Att bli slagträ för svagsinta män är vardag för alldeles för många kvinnor, då som nu. Frida Hallgrens skådespeleri är också en av de saker som håller ihop "Så ock på jorden". Hennes utveckling som skådespelare är vacker att se. Men ingen tjänar på att hon omgärdas av pappkaraktärer. Det blir smärtsamt tydligt att de bara finns där som fond, som något för Frida Hallgren att spela mot. Undantaget är Niklas Falk som gör ett imponerande jobb som påtagligt nedsupen präst. Dessa två tillsammans är det som räddar denna film.
Främst märks det att Kay Pollaks optimism fått fritt spelrum, och det sker på bekostnad av djup. Relationen mellan människa och musik som i sin enkla form var så vacker i "Så som i himmelen", som gjorde det möjligt att både skratta och gråta samtidigt, har här reducerats till något som snuddar vid parodi. I "Så ock på jorden" räcker det att vifta med ett löfte om dans för att ett helt samhälle ska vallfärda till kyrkan likt en flock transförsjunkna zombies. Mest av allt påminner det om en sekt i någon obskyr frikyrka. Det är i avsaknad av all trovärdighet. I kombination med en alltför förutsägbar kärlekshistoria med en gullighetsfaktor som gränsar till Disney-saga så är detta farligt nära platt fall.