Kulturens hus bjuder upp på tysk metalkväll och det är upplagt för rockfalsetter. Power metal-bandet Edguy supportat av Freedom call från samma genre intar scenen inför över 500 personer. Det är länge sedan jag var på en metalspelning, och gudarna ska veta att vi här uppe inte är bortskämda med stora metalakter som gäster. Att döma av publikens entusiasm är de lika svältfödda som jag.
Freedom call inleder med powermetal i sedvanligt dubbelpedal-manér med högpitchad rockfalsett och melodiösa synt och gitarr-melodier. Tredje låten, självbetitlade Freedom call från plattan med samma namn lyfter stämningen ordentligt och min favoritlåt av bandet, The quest, gör mig inte besviken. Galopperande Power and glory är så trallig att det är irriterande, men det sjungs om ett heavy metal-party, så låten passar väl kvällens tanke.
Mellansnacken passar till låtarnas teman. Krigare, ära och vikingar är ofta frekventerade ord som reser nävar mot skyn i publiken. Och Freedom call har kul på scenen, det syns. De får igång publiken bra och de obligatoriska Warriors och Land of the light känns igen hos många. Trots att jag gärna hade sett ett annat låtval med mer tunga, långsamma tongångar är publiken ordentligt varm när Freedom call går av scenen.
Edguy med sångaren Tobias Sammet intar således scenen inför uppvärmd publik. Det ödslas ingen tid. Redan i andra låten Space police är publiken med och det är ett jävla drag. Efter soundcheck har man fått in ett fetare ljud, högre volym och tyngre, mer framträdande gitarrer. The Asylum låter riktigt tung, och Super hero dedikeras till publiken, vilket inte gör entusiasmen mindre. Defenders of the crown drar upp bra tryck i allsången. De klassiska yeah yeah yeah-slingorna må vara välbeprövade, men så har man ju funnit att de fungerar.
Bandets mest kända låt, Vain glory opera, höjer stämningen direkt och hela publiken ställer sig instinktivt upp och jublar. För många är det här Edguylåten med stort L. Det märks också på bandet. Det är nämligen låten med minst energi under hela kvällen. Trots publikens jubel märks det att bandet har spelat den till leda. Låten levereras på rutin och inte mycket mer.
Sedan är det dags för det sedvanliga trumsolot, lika jävla tråkigt varenda gång. Men tydligen måste varje metalspelning ha ett trumsolo, trots att det är helt meningslöst att lyssna på. Att sedan sola till Imperial march från Star wars samtidigt som en radiostyrd R2D2 äntrar scenen får mig att misstänka att humorn tyder på att bandet faktiskt vet hur tråkigt det är att lyssna på trumsolon. Det görs i alla fall med glimten i ögat.
Edguy har kul på scenen. Riktigt kul. Det som från början är rutinmässigt publikfrieri i mellansnacken blir allt eftersom något mer. Det känns genuint. Jag tror att bandet själva är överraskade över hur bra respons de får från publiken denna kväll. Tears of a mandrake, Defenders of the crown och avslutande King of fools blir kvällens bästa låtar. Varför bandet väljer att spela den mediokra balladen Save me istället för den vackra Scarlet rose förblir en gåta, men överhuvudtaget gör Edguy en riktigt grym spelning som får mig att minnas varför det är så kul att gå på hårdrockskonserter. Mer metal till folket i norr.