Musikal/Komedi
Titel: Greatest days
Visas på: Bio
I rollerna: Aisling Bea, Lara McDonnell, Alice Lowe
Regi: Coky Giedroyc
Speltid: 114 min
Betyg: 2
När sjuksköterskan Rachel vinner biljetter till tonårsidolernas återföreningskonsert i Aten kastas hon tillbaka i tiden – till 1990-talet och tjejgänget som inte bara förenades i en stark vänskap utan också i en för tonåren så typisk idoldyrkan. Föremålet för denna dyrkan var pojkbandet The Band, inte så löst baserat på gruppen Take That, som också har agerat medproducenter till denna feelgood-musikal. Liksom av en föregående scenversion bjuds tittaren på hits som "Pray", "Never forget" och "Greatest days".
Jag läser filmen som ett slags försvar för musikens boostande eskapism. Det är faktiskt inte bara skräp, som Rachels pappa menar. Och det börjar rätt så bra. Jag är själv uppvuxen på 1990-talet, har mimat till pojkband och somnat under affischer på typ Nick Carter. Så ja, jag måste säga att det svänger när killarna eller "the boys" dyker upp som förkroppsligade fantasier i vitt skilda element – under täcket, i poolen, i vassen – med sina lena stämmor och tajta koreografier.
Musiken fungerar bra även till den vuxna Rachels witty repliker. Trots att tjejerna med tiden har förlorat kontakten är det dem som hon bjuder med sig till Aten. Det känns nog också skönt att få en paus från pojkvännen Jeff, som har gjort sig bekväm som ett oavbrutet irritationsmoment, ständigt knäfallande med förlovningsringen redo. Inte heller för de andra i gänget har livet blivit som de tänkt sig. Musiken blir en påminnelse, inte nödvändigtvis om att våga återuppta de stora drömmarna, men om att magin kan uppstå även i det lilla.
Jag vill inte helt avvisa hitmusikens närande potential. Men när ensemblen skuttar runt på ett Easy Jet-plan i matchande orangerosa utstyrslar kan jag inte låta bli att tänka på den tyske sociologen Theodor Adorno, som en gång menade att populärmusikens standardiserade banaliteter faktiskt gör något med den som lyssnar; individualiteten mattas av, reaktionerna standardiseras, kapitalismen tjänas.
Sedan går det faktiskt bara utför. Efter att ha glidit genom Aten på de av filmaffischen utlovade elsparkcyklarna hamnar tjejerna i en damm, där Claire, en gång simhopperska, till sist vågar ta steget över kanten. Fontänen sätts i gång och stenskulpturerna brister ut i sång. Och det hela slutar givetvis lyckligt.