Drama/Komedi
Titel: Stammisar
Visas på: Bio
I rollerna: Tyra Olin, Sofia Kappel, Linda Pira
Regi: Måns Nyman
Speltid: 83 min
Betyg: 2
Det är sommar på Södermalm i Stockholm. Eftermiddag övergår i kväll som övergår i natt. En osäker tjej konfronterar sitt kärleksintresse, ett oväntat möte uppstår på en toalett, två killkompisar diskuterar för- och nackdelar med att vara singel samtidigt som de distraheras av mobilernas plingande. Och så vidare.
Måns Nymans långfilmsdebut är en vidareutveckling av kortfilmen "Sonjas grill" (2019). Här finns ingen enskild huvudperson, utan tittaren bekantar sig med ett trettiotal karaktärer som introduceras och sedan försvinner, förenade av en plats och ett tema. Jag är svag för berättargreppet. Det är skickligt hur Nyman låter berättelserna bilda ett sömlöst flöde: fokus kan skifta genom ett telefonsamtal som förflyttar tittaren från en plats till en annan, för att sedan stanna kvar vid någon som sitter mitt emot på tunnelbanan.
Dialogen är skriven på rim (!), ett ganska djärvt val som ger filmen en air av hiphop, och jag kan se hur kamerans rytm är tänkt att speglas i dialogen. Men hur mycket jag än uppskattar kreativiteten så rimmar det inte väl med filmens realistiska anspråk. Det är inte tillräckligt teatraliskt för att uppnå musikalens upphöjda stil, men samtidigt för teatraliskt för att bli naturligt. Effekten är snarast ansträngd. Jag hade hellre önskat att konceptet fick löpa linan ut, för det är mer än välkommet med genreutvecklande inslag.
Det lösa och lediga skär sig med det tillspetsade också för att Måns Nyman söker sig till konstlade konfliktlinjer, ställer motpoler mot varandra och låter insikter nås på löpande band. Att bygga en film på korta nedslag kräver mer fingertoppskänsla än så. Några rollprestationer är dock minnesvärda. Sofia Kappel gör sin första roll efter "Pleasure" (2021) och gör en strålande insats. Bäst är dock Carla Sehn som flickvännen (?) till en kille som vägrar att definiera deras relation.
"Stammisar" intresserar sig för det universella i förälskelse, attraktion och svalnande känslor, men också för Tindermentaliteten: valmöjligheternas tidevarv, kärleken som marknad. Filmen är full av igenkänning, men också av klyschor, och faller i slutändan på sin trovärdighet. Det är som att Måns Nyman vill bevisa lite väl hårt att han har fingret på samtidspulsen – han nästan kväver den.