Det har många gånger konstaterats att Lars Winnerbäck är Sveriges mest obekväma rockstjärna. Obekväm låter jag vara osagt, men 20 år som artist har i alla fall inte märkbart påverkat den ödmjukhet han visar upp på scenen. Han verkar faktiskt uppriktigt överraskad varenda gång publiken dyker upp för att höja sina händer inför hans fysiska lekamen. Den enda frågan är varför, då han i sina bästa stunder kan uppnå en musikalisk energi som skulle passa på en arena likväl som på en gatufest i Skellefteå.
Inledande "Lågsäsong" öppnar med god energi, och det märks snart att det är en Winnerbäck på gott humör som återvänt till scenlivet. "För bra dag, jag önskar han vore lite deppigare" säger en granne i publiken. Jag kan inte säga att jag håller med. Trots att Lars Winnerbäck är den samtida svenska artist som kanske mest av alla satt diskbänksrealismens linjära uppgivenhet på papper är det den euforiska energin i hans musik som i sammanhanget utomhusscen sätter denna uppgivenhet i en uppbygglig, renande kropp. De låtar som knackar på det deppigas tröstlösa port är också de låtar som gör minst intryck i kväll. Vem minns "En tätort på en slätt" efter att de hört "Kom ihåg mig" som får Skellefteå att lyfta med en energi som står som spön i backen från en skymmande himmel? Eller efter "Elden" som inte hade behövt skämmas ens inför ett fullsatt Ullevi? Även den gamla publikfavoriten "Elegi" faller under samma glömskans täcke i en nedtonad version som gränsar till menlöshet. Trots att det är Winnerbäcks nedtonade låtar som mest tilltalar mig på skiva gör de sig tyvärr inget vidare i kväll. Här är det istället rocknumrena som lyfter.
Hardcore-fansen riskerar att bli besvikna. Kvällens spelning visar inte upp några större överraskningar vad gäller låtval. Förutom låtarna från nya skivan är det hitsen som står på schemat. Gränsen däremellan är heller inte gjuten vad gäller balans. Lars Winnerbäcks spelning i Skellefteå är en festivalspelning anpassad för en festivalpublik, och den som förväntade sig något mer av kvällen går nog hem besviken. Inget reservationslöst triumftåg således. Icke desto mindre bjuder "Kom ihåg mig", "Elden" och "Söndermarken" på en snudd på euforisk energi som med lätthet bär hela vägen hem till Piteå och denna recension.