Skellefteåbandet Ænimus kan knappast anklagas för att vara originella. Med med otvetydigt tydliga flirtar med band som Iron Maiden och Gamma Ray är Skellefteågrabbarnas heavy metal en nostalgitripp i yngre form. Därmed inte sagt att det är dåligt gjort. Deras melodidrivna hårdrock med allt från tvåtakts-dubbeltramp och elgitarrstämmor till högpitchad rockfalsett-sång levereras med en uppriktig och gedigen värme. Välspelat, proffsigt framfört och med glimten i ögat är det kul att se Ænimus lira. Med debutplattan släppt och en ny som snart ska spelas in blandas gammalt och nyskrivet material i en kort men publikglad spelning. De cirka 100 personer starka publiken levererar ett ös framför scenen som vida överstiger de tusentals som samlades i glesa skaror framför Maja Francis, och detta sker vid festivalens förmodligen minsta scen. Kul att se.
Med en begränsad speltid hinner Ænimus med förvånansvärt mycket. "End of days" flirtar ohejdat med tysk power metal á la Gamma Ray och Helloween, övertygande framförd. "Boosted" med sitt dubbeltramp och rockfalsett kramar också varmt om sina power metal-förlagor och skulle kunna beskrivas som ett lite tyngre Nocturnal Rites, komplett med klassiska metal-pauseringar som alla införstådda hårdrockare kommer att känna igen. Sjunde och avslutande "Treachery" osar lång väg av Iron Maidens "The trooper", tydligt galopperande på brittisk mark i förlagornas fotspår, ivrigt påhejad av en headbangande publik.
Ænimus levererar klassisk heavy metal med glädje och glimten i ögat, och har samtidigt väldigt roligt med sin publik. Som gammalt heavy metal-fan är det kul att sådan här musik fortfarande görs av en ny generation. Det förlåter bristen på originalitet och den distinkta känslan av att jag redan hört precis allt detta tusen gånger förut. Även det som inte överraskar kan ibland vara roligt.