Hon hittar av en slump en tidningsannons om en lägenhet och träffar på så sätt sin nya rumskompis och blivande vän Titus Andromedon (Tituss Burgess), en minst sagt extravagant personlighet. Snart får hon även ett jobb som barnflicka åt Jacqueline Voorhees (Jane Krakowski), en hemmafru med en hel del problem.
Unbreakable Kimmy Schmidt är en serie som blir bättre och bättre för varje avsnitt. Jag hade hört mycket bra om serien innan jag såg den och hade kanske satt mina förväntningar lite för högt. Efter de två-tre första avsnitten var jag inte alls lika blown away som jag förväntade mig vara och det berodde till stor del på att jag hade väldigt svårt att tycka att de första avsnitten var trovärdiga.
Det kändes som att Kimmy gled in i New York-livet på en räkmacka och att hitta boende och jobb, ganska bra sådana dessutom, så pass snabbt som hon gjorde gick inte direkt att relatera till. Jag förstår åt andra sidan varför de valde att göra så för att föra seriens handling framåt snabbare, för när man tagit sig förbi den grejen är serien fenomenal, och helt problemfritt för Kimmy är det ju trots allt inte.
Ellie Kemper passar suveränt för rollen som Kimmy Schmidt och porträtterar hennes härliga naivitet på ett mycket bra sätt. Rollsättarna har verkligen gjort ett bra jobb, de har hittat skådespelare som gör sina karaktärer rättvisa. Skaparna Tina Fey och Robert Carlock lyckas förmedla en bra stämning till åskådarna och hela serien är väldigt lättsam. Den innehåller humor, drama, kärlek, drömmar och även en delar som hanterar sorg men det är inget tungt material, vilket gör den perfekt att titta på när man inte vill behöva anstränga sig för att hänga med.
Sen får man inte glömma vinjetten, som bara den nästan är skäl nog att se serien. Vinjetten är inspirerad av den auto-tuneade versionen av ett nyhetsinslag med Antione Dodson, och det går inte att inte älska den.