Animerat/Familj
Titel: Elementärt
Visas på: Bio
Svenska röster: Mimmi Sandén, Martin Uresch, Isa Aouifia
Regi: Peter Sohn
Speltid: 106 min
Betyg: 3
I Elementstaden bor figurer av alla fyra element – vatten, jord, luft och eld. Eldfiguren Brinnies familj har en butik som hon en dag ska ta över, men när upplärningen nästan är slut lyckas hon genom ett av sina explosiva utbrott skapa en vattenläcka i källaren som för henne samman med den glansögde inspektör Vadar. Med Vadars hjälp gör Brinnie allt hon kan för att rädda familjens butik, men hon slits också mellan familjens förväntningar och sitt eget hjärtas lust. Disney, som äger Pixar, har med andra ord ompaketerat sitt evigt säljbara drömnarrativ till en saga för vår tid om självförverkligande och autenticitet. Inget nytt under solen.
"Elementärt" är barnvänligare än den något klumpiga svenska titeln kan ge sken av, och mer så än de senaste filmerna "Röd" och "Själen" som tydligt riktade sig till unga tonåringar. Regissören Peter Sohn, mest känd för "Den gode dinosaurien", hemfaller här åt det Pixar gillar bäst: att förkroppsliga mer eller mindre abstrakta koncept. Själen, puberteten och känslorna har avverkats i de senaste filmerna, nu de fyra elementen. Den emotionella klangbottnen är inte lika djup, men det är inte utan att berättelsen har ett ankare i samtiden.
Berättelsen om Brinnie och hennes familj förtäljer i grund och botten om en erfarenhet av att vara invandrare. Av alla element tycks eldfigurerna minst integrerade i Elementstaden och de själva interagerar inte med lätthet med andra, allra minst vatten. I staden finns inte någon uttalad ambition att förena elementen, och man skulle kunna fråga sig hur lyckad allegorin om elementen är som en berättelse om att överstiga gränser – de fyra elementen är ju delvis rent kemiskt oförenliga. Samtidigt är det förstås oförargligt.
"Elementärt" som berättelse är tämligen trivial med ett något ansträngt slut. Men den banala storyn trumfas av den konceptuella animationen; narrativet blir sekundärt. Pixars storhet ligger trots allt i att man har förstått något om animationens potential. Snarare än att röra sig mot det fotorealistiska tar man ut svängarna, blandar stilar och arbetar kring utpräglade koncept. Själva poängen med filmen är dess visuella humor, alla finurligheter som finns till i sin egen rätt. Det är charmerade och medryckande i sin rena lekfullhet.