Förvånansvärt mycket folk har hunnit anlända till festivalområdet när Sofia Jannok gick upp på Trästockfestivalens stora scen vid 19 på lördagskvällen. Tillströmningen fortsätter under spelningens gång och Sofia Jannok laddar från scenen med såväl politiska budskap som allmänmänskliga tankar kring människans belägenhet, alltid med kopplingar till den samiska kulturen, dess natur och de band som människan har till moder jord. Hårda kängor mot den svenska koloniseringen av Sapmi samsas på detta sätt med budskap om närhet till jorden och varandra. Hennes jojkbaserade popmusik speglar allt detta, och i sina bästa stunder, som i "Ahpi" och "Cuoivvatmiessi", är det ren magi som live vida överstiger de nedtonade studioinspelningarna. Jämfört med dessa låtar står sig senare låtar som "Snölejoninna", trots sin kaxighet, sig slätt i kväll.
Sofia Jannok är inte någon av våra främsta sångare. Vad hon däremot har är en förmåga att kombinera olika musikaliska uttryck och göra det bra. Hennes jojkpop är spännande, stundtals magisk, i sin blandning av ljudbyggespop, melodistyrka och jojk. Addera till detta en stark scenisk attityd och ett budskap som berör så har vi något som inte bör ignoreras och som är svårt att värja sig mot. I sina bästa stunder är Sofia Jannoks spelning bländande vacker. I sina svagare är den förhållandevis ljummen. Men spelningen dröjer sig kvar trots att timmarna passerar, ett kvitto så gott som något på att Sofia Jannok tog sig in under huden med ett budskap som framgångsrikt bärs fram i sin musikaliska form.