Piteå är peppat trots att det dröjer ungefär en halvtimme efter utsatt tid innan bandet slutligen går på, till några sorts afrikanska toner som mynnar ut i ”Spring”. En tempoväxlad låt och om det är någon som inte riktigt hunnit vakna till efter den där halvtimmen så är de definitivt vakna nu.
Det är relativt liten scen som inte är något problem alls för Timbuktu att fylla, framför allt inte med kompbandet Damn! i ryggen. I efterhand är det förresten svårt att avgöra vilka som egentligen var showens huvudrollsinnehavare. Konstatera går i all fall att det är minst lika underhållande att bevittna de kostymförsedda bandmedlemmarna som Jason Diakité själv. Det är stora leenden och en glädje som smittar av sig i ljudvågeform över publiken.
”Ni kanske inte känner igen de här låtarna men det gör ingenting för det var Prince som skrev dem”, säger Timbuktu och spelar flera låtar ovanpå stjärnans hits. Det är under ”Det löser sej” som det blir svängigt på riktigt, det enda jag inte förstår är de högljudda syntarna som just här lätt hade kunnat ersättas av blåset och blivit tusen gånger snyggare.
I nästa mellansnack berörs rasismen och den politiska sådana som vuxit sig större och större. Jason pratar om sitt eget Skåne där den haft sin utgångspunkt, innan ”De luktar rök” från 2003 års ”The botten is nådd” sätter ord på det som fortfarande är verklighet. ”Den här kunde lika gärna ha varit skriven idag”, säger Timbuktu och ja. Mycket riktigt.
I överlag är det en spelning där varje ton och fotsteg är på sin uttänkta plats. Ett förvisso väldigt tryggt och säkert framträdande, men någonting oväntat får vi inte. Det hela har ett nästan överdrivet inövat uttryck över sig som liknar en studiospelning mer än en livekonsert. Otroligt skickligt förstås, å andra sidan inte riktigt det man är här för.
I vimlet innan spelningen sade någon: ”Hans musik är väldigt bra, men hans politiska statement är ännu bättre” och jag förstår vad hen menar. De två går förstås hand i hand och det är meningen bakom varje line som transporterar verserna från scenen till publiken.
Allra bäst är ”Fallskärm”, där konserten når ett crescendo som är svårt att nå tillbaka till. Efter de omåttliga hitsen ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö” följd av ”Resten av ditt liv” glesnar publiken en del trots att det är en halvtimme kvar av spelningen, vilket är riktigt synd. De missar ”Oavsett vad” och en uppgraderad version av ”Flickan och kråkan”. När högtalarna tystnat har jag fått vad jag förväntat mig, men inte mycket mer.