Svenska poplöftet Maja Francis går på Trästocks största scen klockan 21:00, en tid vars inneboende motsättningar skulle kunna vara material för en filosofisk avhandling. Synbarligen perfekt för att skapa en blandad publik och därmed inta position som prime time är dess problem icke desto mindre att denna miserabla tid på dygnet är värsta tänkbara speltid för en artist. I blandningen mellan picknickfilts-människorna, de musikintresserade, barnfamiljerna och de salongsberusade stojarna är den lömska tidpunkten 21:00 alltid antingen för tidig eller för sen. Varför raljera över något sådant? Jo, därför att det kan avgöra en spelnings framgång eller fall.
Maja Francis musik präglas av melodistyrka och en drömmande framtoning, vilket av erfarenhet från tidigare års Trästockspelningar torde båda gott. Ändå haltar inledningen, dels av en störande basvolym och dels av den ypperligt glesa publiktillströmningen vilket gör spelningens inledande uppåtnummer och naivt glättiga synthpop något snopen, förmodligen för alla parter. Inte en applåd när bandet äntrar scenen, och publiken längst fram utgörs främst av de cirka tio fotografer som samlats i arbetssyfte. Publiken står utspridd på en yta av cirka 100 meter och kan skalenligt liknas vid befolkningstätheten i norra Norrlands inland, något som inte nämnvärt förbättras under spelningens gång. Här skapas ett vakuum mellan det som händer på scenen och hur det mottas av de lyssnande.
Maja Francis gör inte alls något dåligt jobb, och därför är det synd att denna spelning inte tillåts att lyfta. Den kraftfulla "Just the way you are" och den drömlikt melodistarka låt vars titel jag tror är "Wear it like a crown" (ännu mig veterligen osläppt) seglar tveklöst upp som kvällens starkaste nummer, och det är gåshud rakt igenom. För att vara en artist som inte ens släppt sitt första fullängdsalbum är hennes set förvånansvärt enhetligt och starkt. Somliga kan kanske störas av Maja Francis gälla, ofta högpitchade sång, men hennes röst äger en livlighet, en autenticitet och en känslighet som lämnar mig berörd. I mellansnacken beskriver hon sig själv som en som bär känslorna i pannan, och märk väl hur hon lever upp i musiken. Det märks tydligt att det är en annan zon för henne, och för att vara såpass kommersiell pop som det är så bygger hon världar i musiken. Det är gripande att se.
Ändå verkar dessa världar inte nå publiken. Maja Francis spelning på Trästock är något av en vacker dröm som passerar en vaken person utan tid att ta den till sig. Det är synd. Tillsammans hade man kunnat skapa mer än såhär.