När årets mästarkonsert del två går av stapeln är det med färre uppträdande men med ett desto roligare program. Förutom de två pianisterna Anders Kilström och IneseKlotina framträder även mezzosopranen Ingrid Tobiasson. Därför blir det, förutom pianoverk av kompositörer som Alban Berg, Camille Saint-Saëns och Ture Rangström, även romanser och arior av Johannes Brahms och Georges Bizet. Dessa sånginsatser är också en av kvällens stora behållningar.
Ingrid Tobiassons röst äger erfarenhetens märke, och hennes person vet vikten av att dramatisera, att gestalta och utöva snarare än att endast kanalisera. Denna förmåga visar hon prov på i såväl romanserna av Brahms som i ariorna av Saint-Saëns och Bizet. Personliga favoriter är den korta "Die Mainacht" av Brahms och arian "Mon cour s'ouvre à ta voix" ur Saint-Saëns "Samson och Delilah". Framförallt den senare sjungs väldigt inlevelsefullt, och det är en behållning för arian att Saint-Saëns visste att ge förförelsens eld en biton av vemodig tomhet, en föraning om det brinnande hjärtats förutbestämda rörelse mot slocknad. Väl gestaltat alltså av såväl Ingrid Tobiasson som av Saint-Saëns. Icke desto mindre får jag nog erkänna, favoriterna till trots, att Tobiassons största insats ligger i "L'amour est unoiseaurebelle" ur Bizets "Carmen". Trots att Anders Kilströms pianospel här saknar distinkt sväng är Tobiassons sånginsats en berömvärd sådan. Det finns mycket glädje i denna röst.
I övrigt är det soloinsatser på flygel som är kvällens genomgående tema. Anders Kilström bjuder på en något rörig "Sonat för piano" av Alban Berg. Rörigheten kan förvisso delvis bero på ett antal faktorer som vi skall återkomma till och som handlar om salens akustik. Sonaten i sin helhet är däremot vacker, ett gott exempel på en brygga där senromantikens sentiment möter en framväxande atonalitet, vilket Kilström låter meddela i sin presentation av stycket. Verk av Berg är sällan förekommande, i alla fall vad gäller våra norrbottniska scener, och är därför en trevlig programpunkt, såväl oväntad som positivt överraskande.
Detsamma gäller "Mälarlegender" av Ture Rangström, framförd på flygel av IneseKlotina. Melankoliskt och stormande, våldsamt och stillsamt reflekterande är det ett stycke som passar Klotinas påtagligt kraftfulla spelstil. Hon har också valt genomgående dramatiska stycken. Både Rangströms komposition och Nikolaj Medtners dito är av den stormande sorten (vilket hörs på namnet, "Krigssonaten"). Även här återkommer vi dock till det rörigas land. Snabba, tekniskt krävande stycken och en kraftfull spelstil får i denna av den lilla publiken sparsamt regulerade akustik att skena. Det distinkta i många stycken försvinner, mellanlägen i dynamiken blir svåra att hitta. Klotina pendlar alltsomoftast mellan piano och crescendo, och dynamikens mellanlägen tappas bort. Mezzoforte är inte alltid av ondo, och kraften tar många gånger över under långa perioder, varpå exempelvis Rangströms komposition tappar i vitalitet. Kort sagt, det jag saknar är en ton vars totala summa är större än dess enskilda delar. Klotinas tolkning av Bach är här undantaget, där Klotina enklare hittar en mellanväg i dynamiken. Icke desto mindre är IneseKlotinas pianospel ett uttrycksfullt sådant, med en teknik som är mer än berömvärd.
Summa summarum är mästarkonserten del två en dramatisk tillställning vad gäller musikaliskt urval, och det finns känsla att ta av. Jag kan inte heller låta bli att glädjas över kvällens fokus på piano, då just pianokonserter är kraftigt ransonerade i denna ände av vårt land.