Dominikansk berättarglädje med bred sorgkant

Några år efter debuten med novellsamlingen "Sjunk" från 1998, drabbades Junot Diaz av skrivkramp. Men skaparkrisen kanske ändå förde något gott med sig, för romandebuten för den i Dominikanska republiken födda författaren är en mindre explosion i prosakonst. Det hindrar inte "Oscar Waos korta förunderliga liv "från att vara en berättelse med mycken smärta. Både på ett personligt och nationellt kollektivt plan.
Det handlar om familjen Cabral. I synnerhet om Oscar, hans syster Lola, mamman Belicia de Leon, plus några till. Och om Yuni, eller Yunior, med ett berättarjag vars konturer allt eftersom får tydliga drag som Junot Diaz alter ego.
Att det mesta går åt h-vete för familjen beror på en förbannelse som drabbar dem som lokalt kallas Fukú, vilket betyder "Nya världens förbannelse och dom".
Den största olyckan är den lokala varianten av helvetet, som heter Rafael de Trujillo - diktator och allt därtill i Dominikanska rebubliken mellan 1930 och 1961. En ökänd karibisk despot, ironiskt kallad Välgöraren, som Maria Vargas Llosa skildrade i romanen "Bockfesten" (2002).

Kombinationen ohejdad berättarglädje sprungen ur en mörk verklighet blir till den sorglustiga känsla som präglar "Oscar Waos korta förunderliga liv". Berättelsen rör sig geografiskt mellan i huvudsak Santo Domingo i DR, Dominikanska republiken, och staden Paterson i USA.

Redan i första kapitlet slår Diaz an tonen: "Vår hjälte var inte någon sådan där dominikansk snubbe som alla dillar om jämt - han slog inga home runs, var ingen skön bachatero, ingen playboy med klasar av brudar i hasorna. Bortsett från en period tidigt i livet hade grabben ingen vidare tur med kvinnorna (så otroligt odominikanskt av honom). Han var sju år då".
Så fortsätter det. Diaz har aldrig långt till ironi, av den sorten som också innehåller kärlek till de personer den skildrar. Inte minst gäller det Oscar. En kärlekens dåre och desperado med nördstämpeln i pannan, som tröstäter och gömmer sorgen i böcker, tevespel och skrivande.

Losern Oscar och syrran Lola i all ära, romanens intressantaste person är Beli, de förstnämndas vilda mamma vars första ed var "jag underordnar mig ingen".
Som Diaz berättar stod sig den eden slätt när kärleken eller hungern efter någon flammade upp. Skit samma om denna någon då var en skitstövlarnas skitstövel. Till exempel en "diktaturens kreatur" för att citera Olof Palme.
Junot Diaz första roman är en och associationsrik berättelse målad med bred sorgkant.
Prosan är snabb och rikligt garnerad med spanska språkliga knorrar, som osökt får mig att tänka på Jonas Hassem Khemiris roman Montecore. Känner de båda till varandra?

Mot alla odds störs jag inte av romanens många fotnötter om Trujillo-regimens egenheter.
Av berättelsens dryga 350 sidor är första delen den klart bästa. Diaz går lite på tomgång ett tag, för att med sjätte kapitlet, "De förlorades land 1992-95" åter hitta tråden.
Och slutet lämnar i alla fall mig med glansiga ögon. Det är en avslutning som indirekt också borrar ner sig till frågorna; Vad gör eller gjorde vi av livet? Och vad är, egentligen, det viktiga i detta liv?