Att som ensam singer/songwriter spela unplugged på en stor festivalscen är ingen helt enkel sak. För att ro iland ett sådant projekt krävs ett antal saker: ett starkt låtmaterial, ett kompetent framförande och ett fungerande tilltal. Anna Ternheim har allt detta, och det är också anledningen till att detta fungerar såpass bra som det gör.
Den stora behållningen är såklart Anna Ternheims känsliga, snudd på fantastiska röst. Det är imponerande att hon får in så många nivåer av känslor i en sångröst som samtidigt är lika opretentiös som den är naturlig. Anna Ternheim behöver aldrig låtsas vara någon annan, oavsett om hon sjunger pop, country eller indierock á la Broder Daniel faller allt på plats då hennes röst är just hennes egen, utan att utge sig för att vara något annat. Att hon också lyckas skapa den familjära känsla som man hoppas att denna typ av ensamspelning ska uppnå gör att denna spelning, trots att mycket skulle kunna tala för motsatsen, klarar av att upprätthålla såväl intresse som känsla. Till detta bidrar också hennes hängivna publik. Att döma av mängden applåder och engagerade reaktioner är Anna Ternheim numera folkkär långt utanför sin många gånger anonyma framtoning.
I höjdpunkter som "Black light shines", "For the young" och "My secret" lyckas denna spelning med det man hoppas att den ska lyckas med. Anna Ternheims känsliga sång skapar här magi som synbart får tiden att stanna. Avskalat, naket och ärligt är väl de största klyschor man kan säga om en konsert, men precis så är det. Publikfavoriten "Shoreline" drar ordentligt med jubel och applåder, även om det inte är den bästa version Anna Ternheim har gjort av detta Broder Daniels flaggskepp. Även avslutande "The longer the waiting the sweeter the kiss" hittar känslan i sommarkvällen, där det omgivande sceneriet på Nordanå kan få en drömmare att förflyttas till en sommaräng vid havet, en perfekt miljö för låten ifråga.
Icke desto mindre skulle jag gärna ha sett en annan typ av spelning. Den mycket enkla metoden för att bedöma ett soloframträdande framfört unplugged är följande distinktion: när man går från spelningen ska man kunna tänka sig den största av instrumentala scenuppsättningar, och sedan inte byta bort den spelning man sett mot någon uppsättning som tänkas kan. Då har en unplugged-spelning lyckats. Om jag fick se Leonard Cohen i högform i en sunkig, inrökt källarlokal bland sextio stammisar någonstans på Söder är det osannolikt att jag skulle byta bort det mot ett fullsatt Globen och ett kompband i högform. Då har spelningen lyckats. I det här fallet är det inte så. Jag skulle gärna vilja se Anna Ternheim på just denna scen, omgiven av en massa musiker som kan ge hennes musik de extra dimensioner som bygger vackra, utsmyckade torn på sin solida, välsvarvade grund. Efter 45 minuter sneglar jag oftare och oftare på klockan. Anna Ternheim gör inget extranummer, trots den stora publikens ihärdiga, applåderande vädjanden. Och faktiskt är det helt okej. Jag är alldeles nöjd som det är.