PP Efter ett par plattor med Dylan-tolkningar och personliga reflektioner efter sin skilsmässa ger sig Mikael Wiehe åter in i politiken. Och han är upprörd över tillståndet i världen och allra mest över hur situationen i Sverige utvecklats. Med sedvanlig skärpa tar han upp ämnen som girighet, fascism, religion, den borgerliga regeringen och nyliberalismen i sina låtar. Hans ilska märks väl i texterna som nästan alltid går rakt på sak utan några "Dylanska" omskrivningar. Den här vreden märks dock tyvärr inte lika tydligt i musiken, som till stora delar är uppbyggd kring Wiehe och hans akustiska gitarr. En rejäl elektrifiering hade gjort gott för plattan och höjt temperaturen ordentligt. Nu blir det här mer en sval intellektuell demonstration än en känslomässig kraftyttring.
