Tar ett steg från parmiddagarna

PPP En eloge till Katie Melua för att hon tar ett litet steg från den ljuva softjazziga parmiddagsfållan hon befunnit sig i på sina tre första studioalbum.
Inget ont om det, "Piece by piece" är en vällyssnad skiva hemma hos mig, men visst är det befriande med artister som vågar bryta upp och gå vidare.
Nu har brittiskan, som redan i 20-årsåldern var Storbritanniens bästa säljande kvinnliga artist tack vare nyss nämnda album, gjort en nystart.
Till sin hjälp har hon tagit låtskrivaren Guy Chambers (delaktig i bland annat Robbie Williams fem första soloalbum) och producenten William Orbit som har Madonnas "Ray of light" på meritlistan.
Kanske låter det mer spännande på papperet än i ljudvågor, men mer pop, mer dramatik och elektronik i musiken ger en större musikalisk variation än tidigare.
Vissa spår är riktigt lyckade, som bombastiska "The flood", kabaréinspirerade "A moment of madness" och titelspåret "The house". Däremot finns det också några bottennapp. Tramsiga "Tiny alien" och "God on the drums, devil on the bass" - där svärtan blir övertydlig - sänker helhetsintrycket med fåniga texter om små rymdvarelser och djävulen som spelar bas.