PPP En pågående happening, ett nytt modeparadigm, en popartist? Om Lady Gaga säger man gärna att hon är allt det där - samtidigt.
Komplicerat? Inte alls. Gagas projekt är lika enkelt som Carl Johan De Geers när han på 60-talet skrev "Kuken" och "Vägra vapen" över en svensk flagga. Och lika angeläget som det pacifistiska budskapet var i det kalla krigets Sverige, lika viktigt är Gagas uppdrag i dagens värld. Ja, i hela världen. För jordens alla styvbarn är Lady Gaga en levande och horrorsminkad Bris-telefon.
När singeln "Born this way" censurerades i malaysisk radio eftersom den ansågs "förespråka förståelse för homosexuella, bisexuella och transpersoner" uppmanade hon sina fans, sina "små monster", att demonstrera på gatorna. I gayvänliga San Francisco. I Norrbottens inland. I länder där allt utom hårt vaniljkryddade äktenskap betraktas som sjukdomstillstånd. Där står Lady Gaga för rätten att få älska hur man vill. För rätten att vara den man själv anser sig född att vara.
Fem plus och två tummar upp för det.
Sen var det plattan. Går den skilja från Gagas mission?
Ja, det går bra, jag gjorde just det och som album är "Born this way" så där. Skivan är visserligen hysteriskt rolig och märkligt befriande i sitt groteska överdåd. Här finns refränger som alla förutom Sverigedemokraterna kommer att dansa sig bananas till i flera år framöver. Men här finns inte en enda låt som inte innehåller minst två andra. Skivan spretar som en plastgran och få spår håller samman så att de går att lyssna på som vettiga låtar.
Det är konstigt med tanke på att Gaga är en bra sångerska och en enastående scenpersonlighet som borde tro på sin musik. Det är inte konstigt om man har sett hennes show. "Born this way" är inte en skiva. Det är ett soundtrack till en värld som långsamt, dag för dag, monster för monster, blir lite bättre.