Sista stråket värme saknas på Jones nya

+++ Jag var fullkomligt förälskad i Norah Jones debut "Come away with me" när den släpptes i februari 2002. Men hur mycket jag än lyssnar på hennes fjärde platta "The fall" och hur mycket jag än vill kan jag bara inte falla lika handlöst igen.
Första albumets jazzbetonade musik har tonats ner, den här gången till förmån för en mörkare underton. Stålsträngad gitarr istället för piano, ett nytt kompband och producenten Jacquire King (Tom Waits, Kings of Leon) gör att skivans titel mer ska tolkas som "fallet" än "hösten".
Ryan Adams gör en insats på ett hörn, som författare till "Light as a feather", men bäst är "Chasing pirates", en sugande signaturmelodi som man inte bör missa videon till.
"The fall" är något av en skilsmässoplatta där Norah i "Man of the hour" väljer sin trogna hund framför män. På tal om det är den vackra omslagsbilden med en St bernardshund plåtad av en fotograf vid namn Autumn de Wilde.

Norah Jones har gjort musik som doften av sandelträ, som tända ljus om hösten, som ett långfika över en latte. Hon har kallats hela världens easy-listening-artist och parmiddagarnas ljudmatta. Trots att hon går vidare och slår an en annan sträng kan "The fall" fortfarande sägas fylla samma funktioner. För trots att svärtan är mer närvarande är det ganska små nyanser det handlar om. Men jag saknar det sista stråket av värme, filten över benen, doften av kanel i glöggen.