PPP Mycket har skrivits om Lana Del Rey. Om att hon kallat sig Lizzy Grant, men heter Elizabeth; om hennes förmögne far, om husvagnen hon inte växte upp i, om hennes förhållande till män. Det har skrivits om hennes läppar.
Det har hävdats att Lana Del Rey är en marknadsföringsstrategi. Det har påpekats att denna marknadsföringsstrategi har sparkat bakut och vidare har det föreslagits att den egentliga strategin är att den första, illusoriska, strategin ska misslyckas för att det ska skrivas om Lana Del Rey. Det är lika troligt som att en snabbmatskedja skulle starta en reklamkampanj på Twitter med avsikt att få den kapad av människor som berättar om sina sämsta upplevelser av samma hamburgerkedja i syfte att få andra människor att skriva om den. Alltså fullt troligt. Det är lättare att sälja konspirationsteorier än musik. Motståndet mot varan är varan. Det förfrämligande är det minst främmande. Värmen fryser ute.
Lana Del Reys röst är varm. Den är djup, alt, ibland. Det är en röst som utan åtbörder penetrerar även de ganska alldagliga kompositioner som dominerar "Born to die" och gör dem levande. Man kunde önska att den rösten fick lov att finnas i sig själv, utan namn eller läppar. Men det går inte, för där det inte finns några människor, där finns det heller ingen värme.