Nonchalant dansant

+++ Den nonchalanta popestetiken och de rytmiska dansstegen är intakta när skottarna i Franz Ferdinand nu släpper sin tredje fullängdare. Det som möjligen gått förlorat är det aviga förhållningssättet, om än det finns en småvrickad touch i bandets väldigt lättillgängliga pop. Det nya, enligt Alex Kapranos själv, är att man distanserat sig från det gitarrbaserade till förmån för ett något synthblippigare diskopopsound. Men jag vet inte. I mina öron är det inte mycket som skiljer.
När de svänger charmigt som i "Twilight omens", gungar dansant som i "Ulysses" eller dukas för snitsig pop som i "Lucid dreams" är allt härligt sprittigt, men sammantaget känns det lite blekare. Kanske har Franz Ferdinand i takt med sin växande berömmelse blivit lite ängsligare.