Mörkare och mer eftertänksamt sound

PPP Istället för att göra en uppföljare på "I think it’s a rainbow" som kom 2006 lanserade Marit Bergman en prenumerationstjänst på sin hemsida. Via upplägget (med det vackra namnet) "song of the month club" fick fansen för en mindre summa pengar en låt digitalt varje månad.
Framtidens melodi? Kanske.
Men någonstans tycker jag att Marit är en artist som skapar en helhet med ett album, där delarna tillsammans bildar något större än enstaka hits.

För att återvända till "I think it’s a rainbow" kunde man redan där ana att Marit musikaliskt var på väg någon annanstans, vidare. På "The tear collector", som dels består av material från prenumerationstjänsten och dels av nyskrivna låtar, tar hon upp tråden.
Vid en första genomlyssning hemma kommenterar familjen (som är Marit-fans) "Gnälligt!". Men det visar sig inte alls vara hela sanningen. Vad som är slående är att musiken inte längre är lika lättillgänglig. Euforin och det direkta är ersatt med något som kräver både tid och ett flertal genomlyssningar för att framstå klart.

Spännvidden på materialet är stor, från hemmafruperspektivet i gamla retrosmakande a capella-låten "Maybe, we’ll see" till stökiga "Let go!".
När 33-åriga Marit Bergman släpper sitt fjärde album är hon exilsvensk och lever för det mesta i New York. Kanske har hon kunnat göra sig fri från förväntningarna på att leverera tonårssoundtracks som "I will always be your soldier". Det är ingen tvekan om att hon är en skicklig artist och med "The tear collector" visar hon att hon har betydligt större repertoar än man tidigare hört.
Sammantaget är soundet mörkare och mer eftertänksamt, duetten "Travelling companion" med Frida Hyvönen är ett bra exempel på det.
Men visst finns det slagkraftig radiomusik också. "Out on the piers" har redan spelats en hel del och "Snow on the 10th of may"är riktigt skön, med ett stråk av vemod.