Luftig pop med humanistiskt budskap

++++ På 70-talet gick Cat Stevens plattor varma i skivspelaren. Hans "Catch a bull at four" och "Tea for the tillerman" var mycket populära bland mig och mina vänner. Trots att det vid den tiden handlade mycket om hård och tung rock tilltalades jag stort av hans akustiska pop, som var och fortfarande är, unik i sitt slag.

Stevens tröttnade dock på livet som stjärna, konverterade till Islam, bytte namn till Yusuf och lämnade rampljuset - ett beslut som väckte stor uppmärksamhet världen över. Min kontakt med artisten Cat Stevens har dock aldrig avbrutits. De två ovan nämnda albumen har alltid ingått i min skivsamling och även om det kan gå år mellan lyssningarna återkommer jag ständigt till dessa skivor - och det är alltid njutbart.

Efter åtskilliga år av tystnad gav artisten Yusuf åter ett livstecken ifrån sig. Då handlade det om hans låt "Where do the children play" som var med på Dolly Partons fredsplatta "Those were the days" från 2006. Han bistod även med sång, men dock i blygsam omfattning.

Nu skriver vi 2009 och det är återigen dags för en ny skiva av Cat Stevens, nej förlåt Yusuf. Ursäkta misstaget, men förutom namnet är nämligen det mesta sig likt från förr. Rösten har visserligen mjuknat något. Även musiken och produktionen är generellt luftigare och mjukare i sitt anslag och jag kan till viss del sakna den ruffighet som präglade plattorna från förr. Men det är marginella anmärkningar.
Textmässigt gillar jag Yusuf bättre än Cat Stevens och då framför allt när han ser på världen ur ett humanistiskt perspektiv, som i "All kind of roses". En vacker låt där han hyllar mångfald, tolerans och vikten av att leva tillsammans i fred och harmoni. En annan tänkvärd sång är "The rain", där han funderar kring den pessimism som präglar oss människor. Två av flera starka spår på "Roadsinger" - en värdig comeback av en artist vi saknat och som visar att pop fortfarande kan vara intressant.