Duffy följer upp utan retro-känslan

PPP Duffys debutalbum "Rockferry" blev årets mest säljande album både i hemlandet Storbritannien och i Sverige 2008 efter att hon upptäckts i en lokal variant av "Idol". Nu följer hon upp sin retrosouldoftande platta. Sångerskans mentor och manager, tillika gamla Suede-medlemmen Bernard Butler, har inte varit inblandad i "Endlessly". I stället stavas hennes samarbetspartners Albert Hammond som låtskrivare och The Roots som kompband.

På uppföljaren har den nu 26-åriga walesiska sångerskan till stor del lämnat den 60-talsdoftande soulpopen bakom sig. Egentligen är det bara i titelspåret "Endlessly" som man verkligen känner igen den Duffy som gjorde stor succé 2008.
Jämförelserna med Kate Nash, Adele och Amy Winehouse känns inte alls lika givna.

Duffys musik blir mest tilltalande i nertempolåtarna, där hennes vackra och säregna röst kommer fram. "Don’t forsake me" och "Too hurt do dance" är fina exempel på det. "Hard for the heart" blir tyvärr ett såsigt, oinspirerat val. Mer intensiv är "My boy", med en enerverande men catchy refräng. På "Well, well, well" sjunger Duffy med en barnslig, nasal och irriterande röst och jag undrar bara "varför"?

Den stora skillnaden jämfört med jämna "Rockferry"- förutom det saknade retrosoundet - är att på "Endlessly" finns riktiga lågvattenmärken.