Angelägen poppoesi

En lyckad popartist bär med sig följande attribut i sin lattjolajbanlåda: Sunkpianon, snedstämda tramporglar och klockspel. I bakgrunden ett lagom tajt band, och emellanåt röjs det åt sidan till förmån för känslosamma ballader med sprucken röst till hemmasnickrat gitarrkomp. Allt detta och lite till har Annika Norlin, alias Hello Saferide, som förlagt sin turnépremiär till Kulturens hus i Luleå. Här lär det bli åka av, för även om madame Norlin är en jäkel på att snickra cyniska texter, så är det ändå dur och upptempo som står i fokus. Nästan irriterande mollbefriat, säger emopopparen i mig, eller som hon själv skriver "Annoying at times, but I make you want to dance."

Umeduon Two White Horses, syskonen Jakob och Lovisa Nyström, är det självskrivna förbandet, som framför några uppvärmande låtar från kommande debutskivan. Förutom singeln Good times are gone forever, tolkar de bland annat Françoise Hardys brakhit Tous les garçons et les filles från 1962. Jag tror mig vara en av få i salongen som sjunger med i texten.

Kvällens huvudakt gör stillsam entré till eget gitarrkomp med People are like songs, alltmedan bandet tar plats i bakgrunden, och sedan följer en ström av starka låtar om hoppfulla nya år, om att bli av med oskulden, och om fräkniga skåningar som låter som danskar. Jag kan inte annat än nicka med huvudet och njuta av hantverket, trots att jag i grund och botten är skeptisk mot treackordsmusik. Det här är genuint bra pop, trovärdigt framförd och utan att kännas tillgjord.

Annika Norlin är flerfaldigt grammisbelönad för sina texter och artisteri, och jag är glad att ha läst på min läxa. Mycket av texten dränks nämligen när hela bandet spelar, och då går man lätt miste om själva poängen med Hello Saferides budskap. Norlins poppoesi känns angelägen för alla och envar som fortfarande har issues med sina tonårsbryderier. Och vem har inte det?

Priset man får betala för att kort och gott upprepa sina låtar från skivan är att det aldrig bjuds på några större överraskningar. Men det är också ett gott tecken att låtarna funkar lika bra på scen som i studion. Då är skivan varken överproducerad eller liveframträdandet urvattnat. Ett välmående och välrepat band är aldrig fel, och även om publiken kan tyckas svårarbetad i sina biofåtöljer har Hello Saferide inga problem att fylla ut både scen och salong.