Himlen är blå, Jonathan

Avdelning: Vad var det jag sa?
Ibland stöter man på små ögonblick som växer och borde delas av fler. På fina men onödigt kortlivade festivalen Blandband (Nolia City konferens Valborgshelgen 2006) blev jag varsamt överkörd av Jonathan Johansson. "För varje låt som presenteras blir önskan om ett genombrott för denne talang allt starkare", skrev jag. Det är fullt troligt att det kommer nu.

"En hand i himlen" är ett utmärkt stycke svensk pop. Jag konstaterar till och med att pappret i cd-häftet luktar gott.
Jonathan Johansson har plockats upp av spännande indiebolaget Hybris. Videon till titellåten bryter igenom mediabruset och chansen är stor att han kandiderar som Årets nykomling till Grammisgalan om ett år, trots att han hängt med ett tag.

Här har han gett stort utrymme till medkompositören/producenten Johan Eckeborn. Den akustiska profil som lanserades tillsammans med gruppen Hjältar på egenutgivna "Ok, ge mig timmarna" (2005) har fått ge plats för en produktion som har tagit vara på det maskinella, syntiga, nyromantiska 80-talet och uppdaterat varsamt. Resultatet bär fram hans sköna röst på ett bra sätt. Det här är en vacker skiva på tio låtar. Lite sakral bland all elektronik och avgjort en av årets svenska plattor.
Han visar att skånska kan vara ett väldigt sprött och känslosamt "sångspråk", lyssna bara på ljuvliga "Du sa". Tomas Andersson Wij dyker upp som omedelbar referens i "Aldrig ensam" medan "Alla vill ha hela världen" är en svenskspråkig cover på Tears for fears "Everybody wants to rule the world". Den spontana uppfattningen att sången känns lite lågt mixad försvinner med lyssningarna samtidigt som låtarna blir bättre och bättre. När slutprodukten blir så här bra kan man lätt förlåta att skivan dröjt så länge. Det sägs att han jobbat med den i tre år.
Apropå det här med himlen köpte jag ett ex av hans självutgivna cd den där gången. Minns att han signerade den. Jag letar fram den tre år senare och läser: "Anders, himlen är blå!"
Jo, det verkar onekligen så.