Övertygande inlevelse och närvaro

Nej, han vill inte kallas outsider, tycker inte att det stämmer. Och det är klart, säljer man tusentals exemplar av sina diktsamlingar och drar fulla hus (halvfullt i Luleå) till de intensiva uppläsningarna så är man i någon mening etablerad. Fast jag misstänker att Bruno K Öijer för den skull inte kompromissar med sitt konstnärsskap. Däremot har han utvecklat sina framträdanden och när han tankfullt, men orubbligt läser sina dikter gör han det med stor inlevelse och närvara på Lilla scen i Luleå.

Jag kom relativt tidigt i kontakt med Bruno K Öijer. Det ska erkännas att han i början snarast fick personifiera bilden av rockpoeten och den anarkistiska konstnärssjälen. När han i början av 80-talet växlade in ett stipendium till enkronor och delade ut rubbet på Centralstationen i Stockholm såg jag det som ett manifest. En man som stod för ideal, trots och utanförskap. En man som vågade vara allt det som vi andra med rock/poetdrömmar inte riktigt vågade. Outsider, klart han var det. Då! Burrigt hår, hatt, lång rock, svarta ögon eller solglasögon. Farlig mystik, mörker, rock´n´roll.

Men Bruno K Öijer skriver verkligen poesi som få. Skimrande vackert, med undertexter som kräver tanke, men egentligen aldrig särskilt svårt. Man behöver inte vara "svår" för att hänga med i Öijers författarskap. Och när han läser sina dikter kan man endera sluta ögonen och ta in orden eller också fascinerat låta den visuella framtoningen bli en del av verket. Det måste vara få förunnat att ställa sig på en scen och förmedla en sådan förtätad stämning och atmosfär. Bara ord, men vi smakar på dem, vrider på dem.

Det burriga håret och hatten har han kvar när han kliver in på scenen, greppar mikrofonen och tar sats i den inledande strofen. Efter varje dikt knyter han näven och väser "Yes" eller något liknande som en slags besvärjelse. Med handrörelser och ansiktsmimik ser han ut att memorera orden från sina texter, som ibland är skrivna redan på 70-talet, men oftare från senare tid och en del från senaste rosade samlingen "Svart som silver".

Bruno K Öijer har en särskild rytmik och betoning, en känsla för ordens betydelse och vi sitter där tysta och tar in, känner, försöker greppa övergångarna från det glasklara till det suggestivt skuggiga. Vi invaggas i en avslappnad känsla, något motsägelsefullt med tanke på den intensiva lyskraft som hans performance äger.
Han talar om, nej, han häcklar kultur/mediaeliten och bonusgossarna och gisslar de som vill stävja, inordna och tukta. Och hinner också uppvisa viss subtil humor i de få korta pratorna mellan dikterna. Ingen tvekan om att han är trogen sina ideal och tankar om människan, livet, världen, om än han inte vill kalla sig outsider längre.