Sällan, kanske aldrig, har jag sett en så avslappnad premiär med Piterevyn som trettondagsaftonens. Vad det beror på vet jag inte, men från publikplats upplevde jag de två akterna som alldeles extra väl regisserade och repeterade.
Den avslappnade attityden tror jag bidrog till att sättet att ta tag i knappt märkbara små urspårningar tillförde något - på samma sätt som den medvetna självdriften gjorde det.
Veteranerna vågade ge efter för stundens infall och improvisera, trots delvis ny kostym i år. Att de dessutom gjorde det så bra att motspelarna tappade fattningen i helt lagom doser, till publikens förtjusning, betydde också mycket för helhetsintrycket. Allt detta skedde utan tempoförluster, vilket är imponerande.
Den sparsmakade scenografin fungerade i så skiftande miljöer som bärskog och slott, kyrka och äldreboende, båt och gymnastiksal och mycket mer. Efter en lovande entré presenterades spårtemat, ett kitt som visade sig hålla ihop det hela på ett fyndigt men oväntat sätt.
Lagom långt in på första akten kom vad alla nog väntat på: Piterevyns kommentar till den i hela landet uppmärksammade situa- tionen vid demensboendet på Öjagården. Det blev en stund med vass satirisk udd när gänget först gjorde klassisk revykomik av ämnet, för att sedan lämna sin egen ålderman ensam på scenen med orkestern.
När Sixten Renquist sjöng om en stängd dörr och frågade politiker och tjänstemän "Ser ni att jag lever än?" var det inte bara en elegant vändning från humor till allvar, det var också klokt tänkt och rörande fint framfört.
Jag satt inte och skrattade hejdlöst hela tiden, men som helhet hade jag en rolig kväll. Alla sketcher innehöll en poäng som jag kunde ta till mig och ingen var för långdragen.
En av de längsta och roligaste numren var förresten första aktens avslutning med Hannah Öhman och Petra Granström, där den ena i en konversation om golf missuppfattar det hela och tror att väninnan pratar om sitt sexliv (text av Anna Ellison).
Apropå Petra Granström visade hon sig med framgång på styva linan tillsammans med orkestern, när hon sjöng en låt som hennes rollfigur repeterat in från en gammal vinylskiva - med hack och rasp och allt. Skickligt! Texten är hämtad från Falkenbergsrevyn.
Att Anna Anka kom tillbaka till Koler med sitt träningspass var förstås roligt.
Ännu mera skratt framkallade sketchen med mat-Tina (båda gestaltade av Hannah Öhman med passande skånsk brytning) och tv-tittaren som försökte följa med i hennes morotskakebak (Stefan Svensson).
Övriga än redan nämnda gjorde också mycket bra ifrån sig, och som publik kände jag mig väl omhändertagen. I motsats till SJ:s tåg tuffar Piterevyns fram mot slutdestinationen utan missöden och loket heter Siw Öhman.
Hon utstrålar en säkerhet och pondus från scenen som hon i mina ögon inte ägt förut. Det har funnits glimtar, det har legat någonstans och väntat, och nu har det blommat ut. Nej, förlåt, spårat ut.